Vi känner alla till berättelserna om framgångsrika personer som gjort klassresan. Det fattiga barnet från bruksorten som genom flit och strävan i skolan erövrar världen. Blir en framgångsrik företagsledare, en riksbankschef eller en välkänd nationalekonom.
För 20 år sedan skapade etnologen Jonas Frykman rubriker med sin bok om skolans roll för den social rörligheten. Frykman anklagade skolan för att ha blivit ett terapeutiskt rum. Den är mer intresserad av vad eleverna är, än vad de kan bli. När skolan inte längre förmår skapa drömmar om ett annat liv via studier, sprids uppgivenhet och blir ett slag i ansiktet på dem som kommer från hem utan studievana, hävdade han.
Så här i efterhand framstår Frykmans ord närmast som profetiska. Stenkastning mot blåljuspersonal, brinnande bilar, droghandel och gänguppgörelser är numera normaliserade händelser i våra utanförskapsområden.
Lång uppförsbacke
Amir är en begåvad tioåring från Biskopsgården. Hans tonårsbröder har redan påbörjat en kriminell karriär; småbrott, ringa misshandel och droghandel hör till deras vardag. Amirs lillasyster går i förskolan, där majoriteten av förskolebarnen, alla med migrantbakgrund, har en så försenad språkutveckling att särskilda insatser måste göras.
Kommer Amir att kunna göra klassresan? Knappast på det sättet som vi hittills har förstått den. En tysk avhandling kastar nytt ljus på den sociala rörligheten bland migrantbarn. Precis som i Sverige spelar i Tyskland den sociala bakgrunden en stor roll för framgång i skolan.
Den tyske sociologen Aladin El-Mafaalani, född i Tyskland av syriska migranter, utkom 2011 med en mycket uppmärksammad och prisbelönt avhandling om social rörlighet bland migrantbarn. I avhandlingen redovisas biografiska intervjuer med mycket framgångsrika klassresenärer från tyska arbetarfamiljer och turkiska gästarbetare.
De har nått toppositioner i det tyska samhället, men det var inte självklart att det skulle gå så. De levde alla i en miljö präglad av knapphet, på pengar, kultur och livschanser.
Har mycket gemensamt
Deras berättelser har mycket gemensamt. Det fanns inget särskilt motiv för klassresan och därför heller ingen plan. I stället är det tillfälligheter och särskilda personligheter som varit avgörande.
De tyska arbetarbarnens klassresa gick uppåt. De kom från enkla förhållanden och rörde sig genom framgång i skolan uppåt på samhällsstegen. Utan större förväntningar från föräldrarna, men med en stor frihet att själva välja sin väg.
De turkiska barnens klassresa rör sig i stället horisontellt mellan två olika sfärer. Dels en inre sfär, den turkiska kulturen med stark sammanhållning och krav på lojalitet till familjen och den egna klanen. Turkiska föräldrar har stora förväntningar på sina barn och traditionella värderingar som heder och respekt har en framträdande roll.
I den yttre sfären, majoritetssamhället, är det i stället det individuella erkännandet som är avgörande. Det finns för migrantbarnen en tydlig spänning mellan den inre familjesfären och den yttre samhällssfären.
Vad som förenar klassresenärerna är att de tidigt kommit till en punkt i livet där de känt sig instängda och frustrerade, inte sällan utvecklas situationen till en känslomässig kris. Ur krisen föds en beredskap och ett behov att förändra sitt liv. En avgörande roll för barnet spelar en vuxen person från den yttre sfären. Intressant är att det aldrig varit en lärare som fyllt denna roll.
I stället kan det vara kompisens föräldrar, ett läkarpar i ett fall, som tar sig an den turkiska flickan och håller en skyddande hand över henne. Genom kompisens föräldrar får hon tillträde till en annan värld, där hon tillägnar sig ett nytt språk, nya tanke-sätt och nya vanor.
Ändrade förutsättningar
Av de turkiska barnen som gör klassresan krävs att de distanserar sig från sin bakgrund. Inte sällan leder kraven på lojalitet mot familjen till så stora spänningar att de tvingas bryta med både familj och sina turkiska vänner. Som vuxna står de med det ekonomiska, kulturella och sociala kapital som föräldrarna saknar.
Är klassresan i det senmoderna samhället över huvud taget möjlig? Globalisering och migration tycks ha förändrat förutsättningarna för klassresan. Det är svårt att föreställa sig att Amirs klassresa skulle börja i utanförskapets skola. Den skolan har ju redan misslyckats. Det räcker inte längre med flit och talang för Amir, utan det krävs mycket mer. En framgångsrik mentor från majoritetssamhället som kan visa honom vägen bort från Biskopsgården och den egna familjen, till en annan värld där böcker och kultur är en självklarhet.
Arne Engström
docent, Karlstads universitet