Det finns många anledningar till att gängkriminaliteten har halkat in i mordspiraler. Det är inte så att kriminella gäng med nödvändighet måste ägna sig åt mord. Det fanns kriminella gäng även för tjugo, femtio eller hundra år sedan, men i vårt land sköt de sällan på varandra. I de flesta andra jämförbara länder i Europa skjuter de inte alls i samma omfattning som här.
Skjutningarna började tillta på denna sida millennieskiftet för att därefter eskalera. Varför det blev så borde vara en utmaning för kriminologisk och rättspsykologisk forskning. Det är självklart att det inte bara finns en förklaring. Sociala och individuella faktorer samspelar; utanförskap, parallellsamhällen, ett handfallet samhälle; narkotikahandel, kränkthetskultur, vapentillgång, mode. Och det går inte att fråga de som skjuter. För de säger ingenting.
En bidragande förklaring till att skjutningarna ökat kan vara att de som skjuter gör det för att de kan. De har tillgång till vapen. De är kapabla till våld. Och det är utan risk.
En förändrad rättsprocess
För kanske tjugo till trettio år sedan klarades de flesta mord upp. Polisens arbete gav resultat. En möjlig mördare identifierades och bevisningen samlades ihop. Vittnen hördes och berättade. Teknisk bevisning vägdes in. Gärningsmän dömdes. Men så är det inte längre. Risken att bli häktad som misstänkt är ganska stor men risken att bli dömd i en domstol är försvinnande liten, och minskar kontinuerligt. Domstolarnas bevisvärdering har förändrats från att ha varit ganska robust och handfast till att bli ytterligt försiktig.
Risken att bli häktad som misstänkt är ganska stor men risken att bli dömd i en domstol är försvinnande liten, och minskar kontinuerligt
Vad en misstänkt först berättat är ointressant. Vad medmisstänkta uppger avfärdas om det är till nackdel för en tilltalad. Om vittnen gjort iakttagelser står alltid en expert beredd att underkänna dessa. Den tekniska bevisningen har utvecklats, men det saknar betydelse.
Dessutom vågar vittnen ofta inte längre berätta, och det kan de ha anledning till. Vittnen har dödats och vittnen har hotats. En medmisstänkt som berättar sanningen får ingenting för det – det blir ingen strafflindring.
Bevismaterial mindre viktigt
I flera kända fall med anknytning till kriminella gäng har det faktiskt inte spelat någon som helst roll vilken teknisk bevisning som funnits. Domstolarna brukar formulera sig ungefär så här: ”Även om bevisningen med betydande styrka talar för att X begått den åtalade gärningen är det mot hans bestridande ändå inte styrkt att …”.
Du kan ha burit eller varit alldeles i närheten av vapnet som avlossade de dödande skotten, eftersom det finns tändsats- partiklar på din jacka och på upphittade handskar, och ditt DNA i handskarna. Du kan ha varit på platsen eftersom det finns DNA-spår i bilen från vilken man sköt, och i bilen man använde för att fly från platsen. Du kan ha haft motiv i din gängtillhörighet, du kan ha försökt spana på mordoffret och bära på dig en anteckning om dennes bilnummer men du behöver inte säga ett ord eller försöka lämna alibi i vare sig polisutredning eller domstol.
Chansen är stor eller mycket stor att du slipper undan till och med ett påstående om medverkan och alltså lämnar häktet som en fri man med ett rejält skadestånd att inhösta.
Eller: Ditt DNA finns på de kläder och saker som användes vid mordet, du var på plats, du har efterforskat vapen, din dator visar att du har efterforskat hur man undgår ansvar för brott, du har ett motiv eftersom du samarbetat med en uppdragsgivare, du har ljugit i polisförhören, du har till slut lämnat en berättelse som är uppenbart anpassad till den övriga bevisningen. Men du kommer att frikännas.
Domstolarna är rädda
Det handlar om ett mönster, ett förändrat förhållningssätt hos domstolarna. En försiktighet, och en rädsla för att döma oskyldiga, gör att man inte förmår döma de som är skyldiga.
I många fall söker domstolarna inte längre vad som är sant och godtar därför att deras domslut inte hänger ihop. De väger inte samman olika spår till en sammanhängande bevisning; de lyssnar inte till medgärningsmän, de bryr sig inte om vad de misstänkta sagt initialt och de beaktar inte när den åtalade ljuger eller är helt tyst.
Och det är svårt och tungt att faktiskt ta ansvaret att se en annan människa i ögonen och säga rakt ut att den är skyldig som nekar.
Skadestånden ökar
Man kan se utvecklingen mycket tydligt hos justitiekanslern (JK). Det är där ersättningarna till dem som varit häktade men senare frikänts betalas ut. Och medan kraven för häktning har inte ändrats har domstolarna numera svårare att döma. För tio år sedan betalade justitiekanslern ut knappt 45 miljoner kronor i 1 400 ärenden (eller häktade personer där åtalet ogillats). Sedan började antalet ärenden och beloppen stiga markant. Förra året betalade justitiekanslern ut nästan 83 miljoner kronor i upp emot 1 750 ärenden.
Allt det här vet de gängkriminella. De vet att de riskerar att bli gripna och få tillbringa viss tid i häkte. I deras värld är det meriterande. Bara de härdar ut och håller tyst under som mest några månader kommer de sannolikt att frikännas. Och därför kan skjutningarna fortsätta.
Thomas Ahlstrand, åklagare mot internationell och organiserad brottslighet i Göteborg