På onsdag, den 5 december, hålls förhandlingar i hyresnämnden om Stena Fastigheters ombyggnadsplaner på Pennygången. De gäller hyresgäster som inte skrivit på medgivande. I Hyresgästföreningens enkät anger 80 procent att de inte kommer att ha råd att bo kvar efter renoveringarna, och 97 procent att de saknat inflytande över dessa.
Förhandlingarna i hyresnämnden är principiellt viktiga. Minst 650 000 lägenheter i miljonprogrammet står i dag inför liknande renoveringar. Utsikterna för hyresgästerna att få rätt i hyresnämnden är emellertid minimala. En forskningsrapport av Sara Westin, Uppsala universitet, visar att fastighetsägarna i Stockholm år 2010 fick avslag för ombyggnationsplaner i fyra procent av fallen som gick till hyresnämnden.
Detta är bara ett exempel på att hyresgästen i dag i många avseenden kan beskrivas som rättslös.
Som vilket annat bolag som helst måste Stena söka maximera sin vinst. Men är bostaden vilken vara som helst? Eller bör den betraktas som en rättighet? Det senare var utgångspunkten för den svenska bostadspolitiken, som dock började monteras ner på 1990-talet. Det har bland annat inneburit att allmännyttan i dag enligt lag inte längre får sätta taket för hyrorna och måste drivas ”enligt affärsmässiga principer”. Allmännyttan har också genomfört stora utförsäljningar – Poseidon sålde Pennygången på 1990-talet.
Fler väljer samma väg som Stena
Det är dessa förändringar som öppnat för kraftigt höjda hyresnivåer. Westins forskningsrapport visar att inte bara privata fastighetsägare väljer samma väg som Stena. I samband med de stambyten (vilka ingår i hyran) som nu måste göras i 1960-talshus väljer även allmännyttiga bolag att samtidigt genomföra standardhöjande renoveringar med hyreshöjningar på upp till 50-60 procent.
Internationell urbanforskning har pekat på att en viktig förklaring till ”renoviction” (renovräkning) är att underhåll ur ett fastighetsekonomiskt perspektiv är en relativt sett dålig investering. De verkligt stora vinsterna görs vid nybyggnad, ombyggnad eller standardhöjande renovering. Det betyder att fastighetsägare, särskilt vid bostadsbrist, har starka ekonomiska incitament till att underlåta att underhålla fastigheterna till en punkt där de befinner sig i ett skick som motiverar genomgripande och inkomstbringande åtgärder.
I konflikt med vinstkravet
Ändå förlitar sig många politiker i dag på att fastighetsägare självmant ska ta socialt ansvar. Men det kan inte ske om det står i konflikt med vinstkravet. Stena har varumärkesskyddat begreppet ”relationsförvaltning”. Ändå har de vägrat att tala med Nätverket Pennygångens framtid, som verkar för renoveringar som medger att alla hyresgäster kan bo kvar. Förhandlingarna med Hyresgästföreningen har brutit samman för att sedan tas upp igen, dock utan resultat. När Stena Fastigheters VD Christel Armstrong Darvik i ett klipp på Youtube förklarar att Stena Fastigheter är ett ”samhällsnyttigt bolag” är det inget annat än ett hån mot tusentals hyresgäster på Pennyången (771 lägenheter) – och på Norra Kvarngärdet i Uppsala (692 lägenheter), där Stena med hårda nypor drivit igenom renoveringar med hyreshöjningar på upp till 60 procent.
Ökad segregation
Det sorgliga är att historien upprepar sig. I kölvattnet av de storskaliga saneringarna av de gamla arbetarstadsdelarna på 1960- och 70-talen gjordes betydande forskningsinsatser. Liksom dagens internationella forskning pekade man på en rad negativa konsekvenser. På samhällelig nivå är effekten ökad segregation. När gränserna för Göteborgs innerstad i dag flyttas ut i alla väderstreck (Kvillebäcken, Högsbo, Kviberg) – därför att allt fler resursstarka grupper vill bo centralt, trycks de resurssvaga grupperna allt längre ut i periferin. På en social nivå trasar man sönder väl fungerande sociala miljöer och nätverk, som för många resurssvaga grupper har blivit livsnödvändiga i kölvattnet av ökade sociala klyftor och en nedmonterad välfärdsstat. På en psykologisk nivå har människor som tvingats flytta (särskilt äldre) drabbats av depressioner som de aldrig hämtat sig från. Mot bakgrund av sådana kunskaper infördes år 1973 bostadssaneringslagen, som garanterade hyresgästerna ett inflytande över ombyggnader. Lagen avskaffades dock på 1990-talet.
Vågar hyresnämnden frångå sin praxis och döma till hyresgästernas fördel? Vågar Göteborgs stad genomföra de genomgripande åtgärder som är nödvändiga för att de ska leva upp till sitt ideal om socialt hållbar stadsutveckling? Kommer bostadsminister Stefan Attefall att inse att marknadiseringen av hyresrätten är socialt ohållbar? Om så sker kanske namnet ”Stena” i framtiden blir förknippat med en socialt destruktiv form av stadsutveckling som stoppades.
Om så inte sker står vi inför en annalkande bostadssocial katastrof.
Håkan Thörn
bor på Pennygången, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, forskar bl a om stadsomvandling i historiskt perspektiv, med särskilt fokus på stadsdelen Haga i Göteborg.
