Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Minnesplats. För tre månader sedan sköts min bror ihjäl på Väderilsgatan i Biskopsgården. Jag går förbi varje dag och ser bilden av att han ligger där och skriker. Vår familj slits isär, men vi får inte hjälp att ta oss härifrån, skriver Homa Badpa.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Debatt: Låt oss slippa detta trauma

Min bror har blivit ihjälskjuten. Vi kan inte bo kvar i Biskopsgården. Vi har bett om hjälp att flytta från området, men vi får det inte. Jag är lika mycket svensk som min granne Andersson. Ska vi inte få hjälp bara för att vi har svart hår och ett annat modersmål? skriver Homa Badpa.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag går förbi varje dag och ser bilden av att han ligger där och skriker.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns ingen mamma som vill att deras barn ska ha med kriminella nätverk att göra. Ingen pappa klappar sin son på axeln och säger "bra jobbat, fortsätt med försäljningen, dra in vapen, skjut ihjäl individer".

Man håller sina barn borta från allt ont.

Varje dag blir jag påmind om hur hjälplös jag var den där kvällen. Hur jag inte kunde göra ett smack för att ändra på saken. Han ligger där och skriker.

Man beskyddar sina barn och lär dem rätt och fel.

Min familj slits isär.

Det var min storebror

28-åringen som blev ihjälskjuten på Väderilsgatan den fjärde september var min storebror, Shoyeb Badpa. Han var även son till mina föräldrar, pappa till sin son, make till sin maka, bror till mina resterande syskon och en fantastisk vän.

Under ett stormöte som hölls i Sjumilahallen i Biskopsgården den sjuttonde september fick makthavarna i panelen frågan om vilken hjälp vi i familjen Badpa skulle få efter dubbelmordet. Svaret var att man skulle göra allt för att hjälpa familjen i alla lägen.

Om mamma ska ta sig utanför Biskopsgården tar hon en omväg för att inte passera platsen där han låg. Pappa åker förbi varje dag och undrar vad fan som hände. Min bror åker förbi och får en örfil i ansiktet varje gång och hör någon skrika till honom att hans andra halva är borta.

Kan inte bo kvar

Vi kan inte bo kvar här. Vi har bett om hjälp med att flytta från området.

Han skrek att han mådde bra när han precis hade blivit skjuten.

Jag ser bilden varje gång jag går förbi.

Drygt två månader efter dubbelmordet blir mina föräldrar kallade på möte med Torleif Larsson och Lena Säljö, stadsdelsdirektören och socialchefen i Biskopsgården. Det mörka svaret mina föräldrar får är att de tyvärr inte kan hjälpa oss med att flytta. Vi får i så fall byta lägenhet på egen hand. Men vem vill byta lägenhet med en familj vars son har blivit oskyldigt mördad i kvarteret, nedskjuten på gatan? Vem vill överhuvudtaget byta till en lägenhet i ett sådant område? Vem vill flytta till Biskopsgården i dag?

Så mycket smärta

Mina systrar åker förbi platsen och känner ännu mer hat för orten. Det finns så mycket smärta och sorg i kroppen. Min systers dotter går till skolan och hör en jävla massa rykten. Shoyebs son kan inte hälsa på sin farmor, min mamma, för att Shoyebs fru är rädd att det händer honom något.

Vi kan inte bo kvar.

Socialtjänsten ger som förslag att vi flyttar till Hammarkullen. Min familj flyttade ifrån Hammarkullen 2001. För att finna ro. På den tiden var Biskopsgården betydligt lugnare. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte om socialens förslag är ett skämt.

Ingen tänker hjälpa oss.

Han ligger där och skriker.

Jag går förbi platsen.

Lika mycket svensk

Vi är svenska medborgare. Jag är född och uppvuxen här. Jag är lika mycket svensk som min granne Andersson. Min mamma har slitit i år efter år på jobbet för att vi ska ha en bra framtid. Min pappa har drivit oss fram till det vi är i dag. Vi har bra förebilder hemma som har lärt oss från grunden vad som är rätt och fel. Jag pluggar och går i skolan i hopp om att bli det jag har strävat efter. Ska vi inte få hjälp bara för att vi har svart hår och ett annat modersmål?

De säger att det inte finns någon hotfull bild mot familjen. De menar att eftersom min bror blev oskyldigt mördad behöver vi inte hjälp med att flytta. Familjen ska acceptera det som har hänt och bo kvar i samma område. Jag förstår inte hur man kan säga något sådant huvudlöst, hur man kan vägra inse att det här tar isär oss som familj. De skiter fullständigt i vad vi går igenom.

De förstår inte den smärta som finns i kroppen. Det är inte acceptabelt. Vi är lika kapabla som alla andra svenska medborgare och vi kommer att sträva för rättvisan.

Jag trodde gatan var min bror tills gatan tog min bror.

Homa Badpa

lillasyster till en dem som har fallit offer för skotten i Göteborg,

även styrelsemedlem i Pantrarna för upprustning av förorten