Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jane Horney poserar bakom ratten på en ambulans under beredskapen under andra världskriget, troligen 1940. Arkivbild.

De vill hedra de svenska spionkvinnorna postumt

En del spionerade, andra smugglade mikrofilm i skoklackarna. Att arbeta som kvinnlig spion för Sverige under andra världskriget var livsfarligt. Ändå tillhör spionkvinnorna en dold del av historien. Men nu vill privatpersoner att de tilldelas medaljer.

De flesta känner till Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Men vilka känner till den svenska kuriren Jane Horney, som offrade sitt liv i Sveriges tjänst under kriget?

I ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist (S) hänvisar Björn Thärnström från Sollentuna till minnesmonument över män som har deltagit i krig. Han föreslår att Jane Horney och hennes kvinnliga spionkollegor tilldelas medaljer postumt.

Även Eva Seilitz Horney tycker att nytt ljus borde kastas över dessa kvinnor. Hon föddes först sju år efter att Jane Horney försvann vid en ålder av knappa 27 år. Ändå har hon i hela sitt liv känt ett starkt band till sin faster.

Jag har alltid varit fascinerad av henne som människa.

Älskade äventyr

Den 8 juli skulle Jane Horney ha fyllt 100 år. Hon älskade äventyr och reste som tonåring till Grönland. Under kriget levde hon ett tag i Berlin med sin dåvarande man, Herje Granberg, som var korrespondent för Aftonbladet.

Med släkt och vänner i Danmark, som tyskarna hade i sitt grepp sedan april 1940, och vänner och kontakter i Stockholm hade hon stor kunskap om livsfarliga saker, exempelvis illegala rutter över Öresund och underjordiska kontakter. Hon rörde sig obehindrat mellan flera länder och hade förmågan att umgås med olika sorters människor, motståndsmän som nazister.

Hon var ett socialt geni, bra på att ta kontakt med människor, säger Eva Seilitz Horney.

I Stockholm rekryterade C-byrån, den hemligaste delen av Sveriges underrättelsetjänst, ett 20- eller 30-tal kvinnor. Syftet var att de skulle få fram information av män från de krigförande länderna och sedan skriva om hemligheterna i informantrapporter till C-byrån. En del jobbade som kurirer till Finland, Tyskland och Ungern. Många av kvinnorna kom att ingå i det informella vänskapsnätverket Sekreterarklubben när de upptäckte att de hade samma arbetsgivare.

De blev bekanta, stöttade varandra och umgicks, säger Jan Bergman, författare och tv-producent, som har skrivit boken "Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget".

"Kände till för mycket"

Anledningarna till att kvinnorna började arbeta för underrättelsetjänsten var skilda. En del var exempelvis besvikna på politiken och ville dra sitt strå till stacken i den antifascistiska kampen.

Sedan fanns det andra som tyckte att det var tjusigt att bli bjudna på middag på Riche och få gåvor i form av fina kläder och handväskor, säger Jan Bergman.

Jane Horney började jobba som hemlig kurir. Eva Seilitz Horney är övertygad om att det var med goda intentioner.

Hon var en medmänsklig människa som ville hjälpa till där hon kunde.

Jobbet som kvinnlig medarbetare i C-byrån var mycket farligt. I januari 1945 försvann Jane Horney, och enligt uppgift sköts hon till döds av danska motståndsmän på en fiskebåt i Öresund. Anledningen var att hon pekades ut som tysk spion och så kallad "stikker" – angivare.

Eva Seilitz Horney tror att andra krafter, den svenska polisen och Säpo, kände till det – och kanske till och med såg till att det skedde. Fasterns vetskap om vad högt uppsatta personer gjorde, om vapentransporter och om smugglingar kan ha utgjort ett hot, menar hon.

Jag tror att hon kände till alldeles för mycket.

"Beundransvärt mod"

Eva Seilitz Horney har, liksom sin far Johan Horney, ägnat många år åt att försöka att ta reda på sanningen om vad som hände. För lite mer än 20 år sedan berättade en högt uppsatt svensk politiker en hemlighet för henne: att Jane Horney hade offrats och var oskyldig.

Han sa att han visste saker som aldrig fick lämna hans huvud. Han sa också att jag skulle vara stolt över henne.

Jan Bergman menar att Jane Horney var ovärderlig i triangelsamarbetet mellan USA:s underrättelsetjänst, den svenska C-byrån och en del av den tyska militära underrättelsetjänsten. Trots det har hon målats ut som bland annat en förförerska och aningslös äventyrerska, beskrivningar som både han och Eva Seilitz Horney tycker är orättvisa.

Han anser att det är "skamligt" att C-byråns kvinnor inte har hedrats för sina insatser och att deras historia har mörkats.

Jag tycker att det är dags att man uppmärksammar de här insatserna. Det mod som de visade är beundransvärt.

TT har sökt försvarsminister Peter Hultqvist (S) för en kommentar, utan framgång.