Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

David Eberhard är psykiatriker, överläkare, författare och krönikör på GP:s ledarsida.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

David Eberhard: Ingen vet något som inte alla vet

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige är enligt den internationella undersökningen World Values Survey världens minst auktoritetsbundna land. I ett land där ingen får vara auktoritet gäller alla utsagor lika mycket, även rena sagor. Detta är uppenbart problematiskt och något de flesta av oss kan se på tv nästan varje dag. Där får man veta att den som känner mest i någon fråga har lika rätt som den som de facto vet mest. Därför presenteras alltid helt olika tvärsäkra sanningar från dag till dag. Som till exempel när en fåntratt påstod att det är strukturellt rasistiskt att äta en särskild slags glass. En sak är säker i världens mest lättkränkta och faktarelativiserande land; man alltid lyssnar på den som gapar högst. För den måste det vara synd om.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Därför blir det också en nyhet att en lärare påtalat för sina elever att de är dåliga på läsförståelse. En utsaga som sannolikt endast läraren har faktaunderlag nog för att bedöma. I stället för att problematisera det faktum att svenska elever är allt sämre inom alla skolområden, bland annat läsförståelse, försöker man sen i en artikel få läraren avsatt. Och i stället för att stötta sin lärare blir skolans rektor livrädd att skolan ska få dåligt rykte och börjar svamla om att inga barn ska bli kränkta.

Självklart ska inga barn bli kränkta. Men det blir man inte av att en lärare berättar för en att man inte är bra på att läsa. Det kallas för tillrättavisning. Om inte läraren kan berätta för eleverna att de inte klarar en uppgift på det sätt som förväntas, kommer det bli svårt för dem att klara samhällets krav. Chefen kommer inte vara särskilt förstående med en anställd som läser fel och gör att företaget därför förlorar en massa pengar. Anhöriga till en patient som dött lär inte ursäkta att det skett för att läkaren som var ansvarig inte var läskunnig.

Relativiserandet av kunskap och kränkningshysterin går vidare ända in på universitetsområdet. Där blir studenterna kränkta av allt möjligt och hoppar över det som inte passar deras världsbild. I stället för att då ge eleverna underkänt relativiserar man kunskapen. Skolan slutar att bry sig om fakta. Subjektiva värderingar och gruppdiskussioner premieras. Allt blir tyckande. Men tyckande utan kunskapsgrund kan bäst beskrivas som käbbel.

Det är därför inte konstigt att man kan läsa avhandlingar (som märkligt nog passerat opponent och övrig granskning) om genusperspektivet på tågstationer och ”vetenskapliga” uppsatser om hur könsmaktsordningen styr fysiska lagar. En annan personlig favorit är genusanalys av kärnkraftverk.

I den postmodernistiska världen pumpas relativiseringen av kunskapen ut på nyhetsplats som verklig kunskap. När så till slut okunskapen blivit vetenskap är det kanske inte så konstigt att ingen i världens minst auktoritetsbundna land längre lyssnar på auktoriteter. Det förefaller ju uppenbart att många av dem som fått universitetsexamen inte ens skulle klara av att förstå de enklaste logiska samband. Varför ska man lyssna på dem?