Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Dags att skrota ordet invandrare

Låt oss förpassa ordet ”invandrare” till samma språkets skräplåda som ”zigenare” (romer) och ”tattare” (resandefolket). Våra utlandsfödda svenskar är värda samma respekt som alla andra människor, skriver Milena Cvetic och Claes Corlin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En bekant som talar svenska med brytning blev, något bryskt, tillfrågad:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Och var kommer du ifrån då?

– Från USA, svarade han sanningsenligt.

– Å ursäkta, blev det nu betydligt hövligare svaret, jag trodde i hastigheten att du var invandrare!

Episoden visar att inte alla utlandsfödda betraktas som invandrare, även om de tekniskt sett är det. Vi anser att det är hög tid att sluta använda ordet ”invandrare” i media och i det offentliga samtalet.

Varför detta? Därför att ordet dels är felaktigt, dels är utpekande och nedvärderande.

Felaktigt: Hur många ”invandrare” har egentligen kommit vandrande med sitt pick och pack över landgränser? Vi antar att det är väldigt få. I stället har man kommit via skiftande transportermedel, från företagsledaren i businessklass till flyktingen som smugglats in i en container. Inte precis några vandrande nomader, som ordet ger associationer till.

Viktigt för självkänslan

Utpekande: som bland annat filosofen Judith Butler visat, är appellationen, tilltalet, en viktig faktor för vår självkänsla och självuppfattning. Om du ständigt får höra av omgivningen att du är dålig, känner du dig dålig, och motsatsen. För den som är till exempel mor, hustru, sjuksköterska, kurd och muslim är dessa identiteter normalt mycket viktigare än ”invandrare”. Men i kontakter med svenska myndigheter och i media får hon ständigt höra att hon placeras i denna kategori, skild från ”riktiga” svenskar, fast hon har svenskt pass och betalar sin skatt. Än mer hennes barn, födda och uppvuxna i Sverige, känner sig svenska men blir i bästa fall betraktade som ”halvsvenska”. För att travestera Butler blir de alla offer för en etno-normativitet (Butler är känd för termen hetero-normativitet, redaktionens anmärkning).

Än värre blir det när vi kommer till begrepp som ”andra generationens” eller till och med. ”tredje generationens invandrare”! Som en känd kulturpersonlighet (Selimovic) uttryckte det:

– När ska vi egentligen sluta vandra? För att inte tala om det bisarra begreppet ”invandrarkultur”!? Vad är detta? Hammarkullefestivalen eller 17 maj-firandet bland norrmän i Sverige? Vad skiljer egentligen dessa evenemang från nationaldagsfirandet (förutom att de är betydligt roligare)?

Nedvärderande ord och begrepp är sällan neutrala. Historikern Michel Foucault analyserar de bakomliggande antaganden och värderingar som finns så att säga mellan raderna i en text eller ett yttrande. Som egentligen handlar om maktförhållanden. Den som har tolkningsföreträde har också makten över andra. Något som många ”invandrare” får uppleva när de söker jobb eller bostad. Utseende, brytning eller ett utländskt klingande namn räcker för att framkalla reaktionen:

– Aha, en invandrare, och den ständiga frågan Var kommer du ifrån?

Svenskhetens gränser

Idéhistorikern Michael Azar uttrycker denna mekanism så här i boken Den koloniala bumerangen: ”Att vara äkta svensk är att inte vara som den som inte är det.” En finurlig och tänkvärd definition. ”Invandrarna” markerar alltså svenskhetens gränser, just genom att de anses stå utanför svenskheten.

Nåväl, om vi är överens om att ”invandrare” är ett problematiskt begrepp, vad ska vi då använda i stället? Ett något mer neutralt ord är immigranter (från latinets immigro, att flytta in) och som används i engelska och franska. Utlandsfödda är också möjligt och betecknar enbart de som verkligen är födda utanför Sveriges gränser, alltså inte deras barn och barnbarn enligt den tidigare ”arvsyndsmodellen”. I många andra fall är det helt enkelt inte relevant om en person råkar vara född i Arvika eller i Teheran.

Viktigast är dock att inse att uppdelningen mellan svenskar och ickesvenskar är konstgjord och bygger på en förlegad uppfattning om nationell kultur som en tidlös essens. Kultur är istället en process som ständigt förändras och berikas i samspelet mellan människor oavsett deras ursprung. Vi är alla ättlingar till ”invandrare” från istiden och framåt, och alla dessa har bidragit till formandet av den svenska kulturens historia.

Låt oss förpassa ordet ”invandrare” till samma språkets skräplåda som ”zigenare” (romer) och ”tattare” (resandefolket). Våra utlandsfödda svenskar är värda samma respekt som alla andra människor.

Claes Corlin

docent i socialantropologi, Göteborgs universitet

Milena Cvetic

beteendevetare, HR-konsult och utlandsfödd