Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Csaba Bene Perlenberg - ledarskribent på GP.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Csaba Bene Perlenberg: Kongress med gamla idéer

Det tisslades och tasslades

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kongressen drog allas blickar åt sig. Dramatiken var såväl kittlande som en central aspekt av en ärorik, och omhuldad, mytbildning. Föremålet för intresset var en mäktig organisation, om än aningen väderbiten. Ansamlingen av de delegater som skulle avgöra dess framtida inriktning representerade många olika intressen, men delade ett ingångsvärde av en delad passion för samma företeelse. Alla ville sparka boll på mot samma mål.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Visst fanns där fraktioner, och visst fanns där rop och krav på att våga gå nya vägar, men i grunden var det väl ändå som så att det som funkat hittills även skulle fortsatta funka under överskådlig framtid också. Tillsammans skulle de nog ändå kunna överleva vad som var på väg att utvecklas till en utmanande period.

Det var i alla fall det officiella budskapet. Skrapades det lite på ytan så skymtade en annan bild fram. Ropen på förändringar växte sig allt större och större. Men skulle man våga ta tag i de känsliga frågorna? Skulle de mäkta med? Var det tillräckligt illa för att det skulle kunna bli bättre?

I fokus för diskussionerna stod det bristande ledarskapet. Vem hade egentligen ansvar för det som skett? Trots att man var marknadsledande så fanns där ändå allvarliga frågetecken kring om Chefen, den äldre mannen kunde leda sin organisation åt rätt håll. Det räckte inte med att vara störst och bäst – organisationen var tvungen att få rätt också.

Organisationen var störst bland jämförbara verksamheter. Den var närvarande i människors vardag och väckte stora känslor. Många hade växt upp med rörelsen, såväl i med- som motgång.

Kongressen kunde inte dölja att besvikelsen var stor över hur saker hade utvecklat sig. Ändå var ingen särskilt överraskad. Såhär hade det ju varit under en lång tid. Det blossade upp lite då och då, men återgick till "business as usual" kort därefter.

Det tisslades och tasslades. Hur skulle omröstningarna gå? Vem skulle stödja vem? Var kongressen den stora brytpunkten? Var det just detta stora möte som skulle möjliggöra nytänkande, friska vindar och en välbehövlig nystart?

Men Sepp Blatter, fotbollsorganisationen Fifas äldre manliga ledare, överlevde kraven på förändring och blev omvald av kongressens ledamöter i Zürich. Det kom att bli "busines as usual", trots allt. Trots starka krav på nya tag, var det tryggare att fortsätta på samma vis som innan. Varför möta de problem som fanns när det var lättast och tryggast att bara fortsätta som organisationen alltid gjort?

Själv bemötte Sepp Blatter kritiken mot hans ledarskap med att de tvivelaktiga resultat som hans organisation uppnått var någon annans fel. Han regerade ju på borgarnas budget.

Stopp. Vänta nu här lite... Handlade inte denna text om en organisation i djupt behov av reformer och nya tankar?

Byt ut Sepp Blatter mot Stefan Löfven. Det är någon annans fel.

Byt ut Fifa mot Socialdemokraterna. Business as usual.

Men byt inte ut kraven och ropen på förändring och behovet av nytänkande. Det behovet delar nämligen båda ledare och deras respektive organisationer.