1/3

Karin bor på Antarktis – hundratals mil från coronaviruset

Tills ett vaccin presenteras eller flockimmunitet uppnås väljer många isolering, men vissa håller sig längre bort än andra: Karin befinner sig på världens enda coronafria kontinent och planerar inte att åka hem på flera månader.
– Vi valde det bästa året att vara på Antarktis, säger hon.

Social distansering är ett begrepp som använts flitigt – att hålla ett säkert avstånd från potentiella smittbärare (alla man möter) är för många ett måste om man har ärenden som kräver att man lämnar bostaden.

Men föreställ dig att, i stället för två meters avstånd, så befinner du dig hundratals mil från närmsta coronafall. Tusentals kilometer från de små, återkommande attackerna av ångest som kommer när någon harklar sig på spårvagnen, ett barn med en rinnande näsa kommer för nära eller värst av allt: när någon i omgivningen nyser.

Så lever den svenska kocken Karin Jansdotter, uppväxt i Hajom i Marks kommun.

Sedan några månader tillbaka utgör hon och fem norrmän den fulla bemanningen på den norska forskningsstationen Troll, på Antarktis – den enda coronafria kontinenten i världen.

Närmsta bekräftade smittfall finns på Falklandsöarna, hundratals mil bort. Grafik: Tove Andersson.

– Min mamma nämnde ett virusutbrott i Kina när vi pratade över telefon. Men jag tänkte inte så mycket på det innan Erna Solberg, Norges statsminister, höll en presskonferens i mars och uppmanade alla att inte drabbas av panik och alla, ah, drabbades av panik, säger hon över en förvånansvärt bra WhatsApp-koppling.

– Vi har väldigt bra internet här! konstaterar hon.

”Åtta månader tills vi ser en annan människa”

Utgår man från kartan av bekräftade coronafall från Johns Hopkins universitet så befinner sig hon och kollegorna lite över 3 600 kilometer från närmsta smittbärare. Eller 3,6 miljoner meter. Det finns bara två årstider: sommar, mellan november och februari, och vinter, då du sällan ser solen och temperaturerna kan sjunka till minus 40.

– Vi valde det bästa året att vara på Antarktis, säger hon och skrattar till innan hon fortsätter:

– Vi kommer inte bli smittade och det är åtta månader tills vi ser en annan människa.

Kocken Karin Jansdotter växte upp i Hajom en bit utanför Göteborg. Bild: Privat

Forskningsstationen tillhör norska polarinstitutet och under högsäsongen mellan november och februari kan basen husera upp till femtio forskare.

– Fast forskarna är mest ute i fält och kanske är här i någon vecka eller två, berättar hon.

Troll forskningsstation. Bild: Karin Jansdotter

Femtio blev ett fåtal

Men det är inte högsäsong längre, och när den sista forskaren bordade det sista flyget ut den 20 februari stod Karin Jansdotter kvar på den isiga marken.

Coronaviruset hade då nått Europa och hon hade nio månader kvar på basen, tillsammans med en elektriker, en rörmokare, en mekaniker, en forskningstekniker. Där lever de nu, isolerade tillsammans i en byggnad på runt 400 kvadratmeter. Samma mått som Big Brother-huset i Stockholms Farsta – fast i stället för att festa och ta sig an uppdrag formade efter temaveckor, utför de daglig skötsel av forskningsbasen, underhåller flygfältet som ligger sju kilometer bort och skickar i väg tre väderobservationer om dagen.

– Det är en del kodning, men de bästa väderobservationerna gör du själv.

Det finns även en sjätte person i teamet, en läkare.

– Vi kan ju inte ta oss till något sjukhus. Så vi behöver en läkare i fall något skulle hända, säger hon och förklarar att trots det stora fysiska avståndet från situationen, så är det coronaviruset som dominerar konversationerna.

– Vi har ju varit tillsammans i fem månader nu, så samtalsämnena börjar ta slut. Så coronaviruset är någonting alla pratar om.

Att just ha en läkare på plats säger hon har hjälpt väldigt mycket. Det överflöd av information som nätet erbjuder har nått även dem.

– Vi frågade honom så mycket frågor så till slut höll han ett föredrag för oss där han gick igenom allt. Så han lugnande oss med korrekt fakta, om just hur ett virus attackerar kroppen och så vidare.

"Väldigt befriande att ha lite saker"

Att frivilligt isolera sig från omvärlden i tretton månader låter nog inte allt för lockande för de flesta, även om södra Antarktis erbjuder flera vackra vyer. Men hon berättar att isolering var anledningen till varför hon sökte sig hit från första början.

– Att jag inte kan ta mig härifrån – inte handla, inte gå på café. Man får nöja sig med det man har, det är väldigt befriande att ha lite saker för det krävs kreativitet.

Det du säger påminner om råden som ges till dem i hemmakarantän?

– Ja, i stället för att söka nya, materiella saker så kan du uppskatta det du har och personerna i din närhet. Men jag kan verkligen tänka mig att många känner att de förlorar en del av sin identitet. Vem är man när man inte har ett arbete att gå till?

Berättelserna hemifrån känns overkliga

Att inte solen följer dygnsrytmen de är vana vid har gjort så att alla ställt klockan efter tiden där hemma. Alla håller nära kontakt med familjerna, även Karin Jansdotter.

– Nu pratar vi säkert tre-fyra gånger i veckan, om allt möjligt. Facetimar mycket och jag ställer en massa frågor och säger till dem att hålla sig hemma. Mamma planerar redan för när jag kommer hem och hon hoppas att viruset försvunnit då, säger hon.

Enkelt att gå ner i en negativ spiral

Både Karin Jansdotter och hennes föräldrar bor i Torestorp, en bit utanför Göteborg – de är faktiskt grannar. Hon säger att det till en början var svårt att ta in svaren hon fick när hon frågade om hur det var hemma.

– Att det finns inget mjöl kvar i butikerna. Köerna slingrar sig från apoteken ut på gatan, det känns overkligt. För egen del får jag ångest när jag tänker på anhöriga och på dem i vården, säger hon och fortsätter:

– Det är enkelt att gå ner i en negativ spiral, men det hjälper inte mig eller något annan. Jag kommer inte här ifrån ändå.