I Vladimir Putins ögon är människorättsorganisationer uppenbarligen att likställa med spioner eller landsförrädare. Nyligen upprättade överhuset en lista över ideella organisationer som anses vara ”icke-önskvärda”.
Den ryska statens krav på registrering och i vissa fall förbud av ideella organisationers verksamhet är ett ypperligt exempel på hur viktigt civilsamhället är i en demokrati. Det visar också hur farligt ett levande civilsamhälle är för en auktoritär regim.
Maktbalansen mellan stat och civilsamhälle är per definition ojämlik. Staten innehar våldsmonopol, ideella organisationer har det inte. Staten kan via lagstiftning diktera villkoren för det civila samhället, som i sin tur endast kan hoppas på att lagstiftarna lyssnar på deras intressen. Just därför är det viktigt att inte blanda ihop de två.
Sverige har en paradoxal inställning till civilsamhället. Svenskar är i mycket hög grad medlemmar i ideella föreningar och det finns intresseorganisationer för nästan allt. Men i Sverige finns också en inställning att staten ska ha huvudansvar för finansieringen. I stället för skattelättnader prioriterar man bidragsberoende och därmed sargas oberoendet. Vilket i sin tur leder till en tolerans för att staten också dikterar civilsamhällets villkor.
Att svenska staten reglerar gräsrotsfinansiering eller ger bidrag till tveksamma föreningar är givetvis problem som bleknar i jämförelse med den ryska statens agerande. Ryska människorättsorganisationers kamp för överlevnad är en nyttig påminnelse om att civilsamhället inte bara är fotbollsklubbar och studiecirklar, utan också är en indikator på hur demokratin mår.
