Christin Ljungqvist | Kaninhjärta

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Hon har tagit väldigt mycket i båten, debutanten Christin Ljungqvist; en psykologiskt borrande barndomsskildring som samtidigt är en kriminalhistoria och som om detta inte vore nog, skräckgenrens arsenal av galenskap, besatthet och budskap från andra sidan. Med gapande mun sitter jag och ser hur hon ror allt iland. Till synes utan ansträngning.

I Kaninhjärta heter huvudpersonerna Mary och Anne och det är ingen slump att namnen hakar i varandra, för enäggstvillingarna både betraktas och uppfattar sig själva som en enhet. ”De höll tätt som ett hjärta, om det glipade och släppte in luft skulle det flimra och stanna.” Symbiosen förstärks av att de har utvecklat kompletterande mediala förmågor som föräldrarna avfärdar som narkolepsi.

ANNONS

Vi får följa flickorna en sommar då de rymmer från sin nyseparerade mamma i Vallda till ett Göteborg som lockar med frihet, men som kapslar in dem i en vuxenvärld de inte är mogna för. Tvillingarnas medialitet tas i anspråk av en kvinna som lovat sina grannar att hitta deras försvunna lilla dotter. Till vilket pris som helst.

Ljungqvist är en skicklig stilist. Språket är kvickt och vigt, skirt och på samma gång robust. Den flödande språkliga energin går igen i historieberättandet. Man blir omedelbart indragen i denna mörka skildring av beroende, maktbegär och en förtvivlan som fräter sönder varje sund mänsklig begränsning.

Den utvidgade verkligheten är hela tiden närvarande, fast tillåts aldrig ta över och bli ett självändamål. Den dramatiska tyngdpunkten ligger i de mellanmänskliga relationerna som Ljungqvist förmår fördjupa för varje nytt kapitel som öppnar sig.

Det är bara att gratulera det unga förlaget Gilla som lagt vantarna på ett så lovande författarskap.

ANNONS