Child 44

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Daniel Espinosa, född i Huddinge 1977, inledde långfilmskarriären med den halvdana lågbudgetrullen Babylonsjukan 2004. Snabba cash (2010) innebar ett väldigt lyft för regissören och en biljett till Hollywood. Där rivstartade Espinosa med den svettiga Denzel Washington-thrillern Safe house (2012).

Espinosas nya internationella dramathriller Child 44, baserad på Tom Rob Smiths roman, handlar om jakten på en barnamördare i Josef Stalins Sovjetunionen 1953. Å den ena sidan är detta en stjärnspäckad Ridley Scott-producerad film med en budget på 50 miljoner dollar. Å den andra sidan är Child 44 en europudding av allra värsta sort, en film där skådisar från diverse olika länder (dock ingen från Ryssland) snackar engelska med fåniga ryska accenter. Jag har inte upplevt något lika mossigt i filmväg sedan Jean-Jacques Annauds kalkonflaxande Slaget om Stalingrad-film Enemy at the gates (2001).

ANNONS

Child 44 fick Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij att gå i taket. Medinskij, som helt sonika bannlyste filmen, menade att detta var en förolämpning mot Ryssland, en film fylld av västklichéer och en film där Sovjetunionen utmålas som ett land befolkat av moraliskt förfallna undermänniskor.

Nja. Child 44 är väl snarare mer en förolämpning mot filmkonsten än mot Ryssland, men kulturministern har ändå en poäng. Så här kunde amerikanska propagandafilmer se ut när det kalla kriget var som allra kallast.

Tom Hardy (en vanligtvis eminent skådis, men det får han inte visa här) spelar krigshjälten och militärpolisen Leo. Vi befinner oss i Moskva och i ett smutsgrått skräckvälde där vem som helst utan anledning kan anklagas för att vara en förrädare/spion och då har man inte många timmar kvar att leva.

När flera unga pojkar hittas döda hävdar polischeferna att det rör sig om olycksfall. Leo är emellertid övertygad om att det handlar om en seriemördare, som hittar sina offer vid järnvägsstationer. Problemet för Leo är att i dåtidens Sovjetunionen är det ingen god idé att föra fram åsikter som utmanar de högsta hönsen.

Inget är bra i Child 44. Dramaturgiskt är filmen urusel. I en film som tuggar på en bra bit över två timmar borde det finnas plats för att utforska mördarens drivkrafter, men icke. Upplösningen är avklarad på typ tre minuter. Jaha.

ANNONS

Dessutom är Child 44 ofta omedvetet parodisk. Det är Monty Python-varning på flera av scenerna som inkluderar de svenska skådespelarna Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares. Onekligen olyckligt nu när Espinosas ambition är att leverera en gravallvarlig film.

Inte ens Gary Oldman övertygar. Bland skådisarna är det bara fransmannen Vincent Cassel, i en biroll, som klarar sig genom den här filmsörjan med hedern i behåll.

.

Titta hellre på:

M (Fritz Lang, 1931)

Gorkijparken (Michael Apted, 1983)

Safe house (Daniel Espinosa, 2012)

ANNONS