Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cecilia Verdinelli: Fantasi i stället för tanke

Segregation handlar till mycket liten del om arkitektur, den handlar om aktiva politiska beslut, skriver Cecilia Verdinelli.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Men i de städer, som bebos av goda, där äro de bästa i mitten och sedan, gradvis ända till utkanterna, de mindre goda och understundom sådana onda, som kunna förbättras.” Orden är Emanuel Swedenborgs. Nu tror jag inte att Mark Isitt har förläst sig på Swedenborg. Men liksom hos Swedenborg finns en mystisk dimension och en uppenbarelse: Hammarkullens fulhet uralstrar kriminalitet och dålighetsliv (som Muminmamman kallar det). Lösningen är att riva. Rivningen kan med fördel bekostas av Hammarkullebornas försörjningsstöd. När fulhusen ersatts av finhus kommer försörjningsstödet inte längre att behövas, för den socioekonomiska problematiken kommer att föras bort med vinden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tror Isitt på det själv? Jag tillhör inte dem som förnekar de nordöstra stadsdelarnas problem. Jag har alltid varit kritisk mot dem som söker vifta bort tung socioekonomisk problematik och kraftigt begränsande livsmöjligheter med prat om livsglädje och karnevalsyra. Men Isitts argumentation är stundom så slö att den är svår att ta på allvar: Kan man verkligen förvänta sig att folk borde vara ute och heja och grannsamverka i tjugo minusgrader? Är de det i villaområdena? Varför är Nordostpassagen inte lika socialt belastad som Hammarkullen, om nu hushöjd är den utslagsgivande variabeln?

Isitt går omkring och tittar på fasader. Inte oviktigt. Inte ointressant. Men man brukar bedöma arkitektur både utifrån och inifrån. Isitt kommer aldrig in, och det är symptomatiskt. Han känner ingen som kan bjuda in honom. Han känner inte ens någon som känner någon som i sin tur som kan bjuda in honom. En gång lyckas han faktiskt kika in i en lägenhet genom ett fönster. Där sitter en familj och äter middag med teven på i bakgrunden, till Isitts fasa (dålighetsliv!).

En social analys med den drastiska rekommendation han landar i, kräver att man kommer innanför. Såväl fysiskt som mentalt. Isitt saknar förmågan. Och eftersom han i stort sett inte törs prata med andra än med en polis (som Isitt förälskat beskriver som ”en blandning av Astrid Lindgren, Obi-Wan Kenobi, Donald Rumsfeld och gamla tiders kvarterspolis”) får han nöja sig med att observera – exempelvis några skumma icke-svenskar som misstänkt nog inte klappar polisen på axeln – och låta fantasin fylla i luckorna om det främmande folket i Hammarkullen. Black box-analys och fasadtittande utgör hela Isitts verktygslåda.

Den lätthet med vilken Isitt framför sin lösning – riv skiten – säger mycket. Det kan ibland finnas goda skäl att riva folks hem. De som framför den sortens lösning är vanligtvis medvetna om att det finns en grundläggande aggression i en sådan handling. ”Jag ska jämna ditt hus med marken” är en aggressiv utsaga, fientlig på ett närmast bibliskt sätt. I Isitts artiklar anas ingenting som tyder på att han begriper det. Som vore det otänkbart att någon kunde hysa känslor för området, att någon kunde betrakta det som sitt hem. Som vore det otänkbart att Hammarkulleborna kunde bli annat än tacksamma över förslaget.

Segregationen seglar allt tydligare upp som Göteborgs ödesfråga. Att påstå att fattigdom, andragenerationens arbetslöshet, analfabetism och posttraumatiskt stressyndrom spontanbotas om man flyttar in i ett radhus är tramsigt. Vi har inte råd att tramsa om segregationen. Avståndet mellan innerstan och nordost ökar varje dag. Det ökade med friskolereformen (och, exempelvis, den muslimska skolan i Gårdsten, som finns i min egen gamla skolbyggnad). Det ökade med vårdnadsbidraget (som gjorde att de barn som mest behöver våra förskolepedagoger stannar hemma). Det ökade också med jobbskatteavdraget (som ytterligare försvagar den relativa köpkraften för dem som saknar jobb). Det ökade synnerligen tydligt med den stora nedskärningen av vuxenutbildningen som pågått sedan 2002 och med de nya högskolereformer som effektivt bromsar social rörlighet. Det ökade med beslutet nyligen att flytta bort estetiska program (som lockar svenska elever) från Angeredsgymnasiet till Schillerska.

Segregationen handlar till mycket liten del om arkitektur och inte alls om onda hus. Den har inte mystiska element. Den handlar om aktiva politiska beslut. Det är fullt möjligt att fatta nya, bättre beslut. Men ett är säkert: det mentala avståndet till nordost blir inte mindre av kittlande reportage formulerade som en nedstigning till någon av helvetets högre kretsar.