Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Jag slängde mig bakåt, men jag missade hängbanden och for ur båten ner på marken", Cecilia Jonsson.

Cecilia Jonsson blickar redan mot OS 2020

Seglaren Cecilia Jonsson fick delar av fjolårssäsongen förstörd av en hjärnskakning. Besvikelsen var stor när konkurrenterna fick Rio-OS-platsen, men bara några minuter senare var det nya målet satt: OS i Tokyo 2020.

Den vänstra av de två blå dörrarna öppnas av Cecilia Jonsson. Det är inte många dagar om året hon är i Sverige, kanske fem dagar i månaden och då bor hon här, bakom de mörkblå dörrarna hemma hos mamma och pappa i Västra Frölunda.

- Det är inte värt att ha en egen lägenhet just nu, säger hon. Och mamma och pappa är snälla som låter mig bo här.

Det är just mamma och pappa som Cecilia har att tacka för att det blev segling. De har själva seglat jolle under många år och på hög nivå. De köpte en optimistjolle till sin då femåriga dotter och båten riggades i trädgården framför huset. Med stor entusiasm hoppade Cecilia i.

– Jag hade ju sett hur seglarna brukade hänga över relingen, så jag slängde mig bakåt. Men jag missade hängbanden och for ur båten ner på marken. Då kanske mamma och pappa oroade sig lite för hur det skulle gå, säger Cecilia.

Oron var obefogad för det har gått bra. Mycket bra till och med. Cecilia berättar att optimisten hängde med bakom familjen segelbåt och att hennes intresse växte fram. Ett par år senare gick hon i seglarskolan hemma i Rörviks Segelsällskap, RÖSS.

– Men när jag klarat av nybörjarkursen, fortsättningskursen och fortsättningskursen igen så fanns det inte så mycket mer där. Vi fick tips om att Hjuvik hade mer för den som ville gå vidare, så jag seglade där tills jag var 15 år och det var dags att sluta med optimisten, säger hon.

Då hade Laser Radial blivit en OS-gren och det var i den klassen Cecilia fortsatte. Föräldrarna köpte en båt till henne och blev själva så sugna att de köpte en till sig också. De ville kunna följa med och segla. Efter första helgen insåg föräldrarna att det var så kul att de ville ha varsin båt. Cecilia skrattar vid minnet.

– Inom loppet av två veckor köpte vi tre båtar. Sen for vi runt och tävlade alla tre tillsammans. Det var kul!

Under tiden med Laser Radial var GKSS i Långedrag hemmaklubb. Samtidigt blev det dags att söka till gymnasiet och länge var seglingsgymnasiet i Lerum det självklara valet.

– Men så, kanske två veckor före ansökan skulle in, tänkte jag om. Jag ville fortsätta ha seglingen som hobby och ägna mig helhjärtat år gymnasiestudierna. Jag ville ge mig själv goda förutsättningar för framtiden. Jag tror, så här i efterhand, att det var det som höll mig kvar i seglingen. Jag kunde ju ändå segla mycket, men blev inte mätt på det, säger hon.

Det är av samma anledning som Cecilia inte studerar just nu. Det hon gör vill hon göra till 100 procent och då går det inte att kombinera studier och elitsatsning på seglingen.

Cecilia bytte till 49:er FX i oktober 2012. Fram till dess hade hon alltid seglat själv, men testade ihop med en kompis och kände direkt att det var rätt. De seglade ihop till sommaren 2013, sen ville kompisen satsa på studier. I samma veva stod rorsman Julia Gross utan gast och de båda bestämde sig för att satsa ihop. Målet var OS i Rio i sommar. Därför blev det en besvikelse före jul när det stod klart att konkurrenterna Lisa Ericson och Hanna Klinga fick Sveriges enda OS-plats.

– Vi var på träningsläger i Auckland när förbundskaptenen ringde. Luften gick ur oss och vi tänkte jaha, ska vi åka hem nu då eller?. Men det tog bara fem minuter tills vi laddat om och bestämt oss för att satsa på OS i Tokyo 2020, berättar Cecilia.

Fjolåret gick inte som planerat och det påverkade möjligheterna till att på bästa sätt konkurrera om OS-platsen. Efter en period när de verkligen var på gång kom motgångarna förra sommaren. Cecilia åkte på en hjärnskakning efter krasch med båten och blev borta från seglingen i två månader.

– Det var tufft, men nu vet vi att om vi skulle få ett bakslag igen så kommer vi att ta oss igenom det.

Efter kraschen har Cecilia valt att segla med hjälm även in lätta vindar.

– Över fyra sekundmeter och hjälmen är på. Det är en trygghet så att jag inte håller tillbaka när jag seglar, säger hon.