Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl-Michael Edenborg | Alkemistens dotter

Med Alkemistens dotter har Carl-Michael Edenborg, nominerad till Augustpriset, skrivit en historisk äventyrsroman och lämnar möjligtvis nu rollen som det litterära Sveriges enfant terrible, tycker Ingrid Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Carl-Michael Edenborg

Alkemistens dotter

Natur och Kultur

Det är 1700-talets slut. Världen i väster står och väger. Förnuft eller känsla? Kultur eller natur? Revolutionernas slagord är avfattade, de franska revolutionärerna besegrade och någonstans i trakterna av Greifswald föreläser den lika yviga som expansiva svenske filosofen och författaren Thomas Thorild för en skock får.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I GRÄSET GÖMMER sig också en ung kvinna, Rebis Aurora Drakenstierna. Hon, som enligt romantiteln är Alkemistens dotter, men lika mycket själv alkemist och vid mötet med Thomas Thorild på väg tillbaka från en blodig bildningsresa genom Frankrike och Tyskland till fädernegården Hermestorp på det svenska fastlandet. Thorild har nyligen tagit som sin uppgift att förklara hela naturen och reformera hela världen. Ambitioner med ungefär samma megalomana – men långtifrån lika förödande – dimensioner som de Rebis fötts att förvalta. Och infria. Redan tretton år ung lämnades hon föräldralös och ensam med ett oerhört uppdrag: att som släkterna Drakenstiernas och Anckarströms sista länk lösa alkemins gåta: finna det fulländade ämnet, det som kan skänka evig ungdom och evigt liv, för att därefter utplåna allt.

”När beskedet kom någon vecka senare att far var död hade jag axlat vuxenheten, jag fällde inga tårar. Jag gjorde vad som krävdes för att ta emot liket, ordna med begravningen, jag var herren på gården nu, släktens överhuvud, den som var den”.

REBIS AURORA DRAKENSTIERNA är en ung kvinna som uppfostrats att se sin egen storhet. Parallellt har hon misshandlats, hjärntvättats och torterats. Hon älskar sin far, saknar honom, beskriver honom som god och mjuk. Och ingenting i texten hjälper den saknaden att passa i de minnesbilder hon refererar av en rå, sadistisk patriark. Hon har tvingats till fasansfulla handlingar. Ändå håller hon nästan in i det sista fast vid sin kärlek och utvaldhet, där hon är satt att verka: i skärningspunkten mellan faderns valspråk; Allt är inget; och moderns; Endast för mycket är tillräckligt.

ALKEMISTENS DOTTER HAR i dagarna nominerats till Augustpriset. Och hennes författare, förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg, har redan skapat ett visst muller kring sin nominering. När ett gruppfoto av de Augustprisnominerade författarna publicerades stod han nämligen leende bland leende kollegor och visade långfingret. Åt alltihop? Nej, då, bedyrade han på en SVT-journalists direkta fråga: Jag gav inte fingret, jag visade upp min jättesnygga tatuering.

Ja, det får väl vara som det är med det. Carl-Michael Edenborg har länge omtalats som en det litterära Sveriges enfant terrible men med Alkemistens dotter och Augustprisnomineringen behövs det nog mer än ett långfinger för att upprätthålla den där trotsiga outsiderpositionen.

Romanen må vara både blodig, ibland vidrig, och mustig. Ytterst är det ändå en berättelse om mjuk, innerlig kärlek. En kärlek som varken kräver personens eller världens undergång och som, på ett litterärt ovanligt och respektingivande sätt, gestaltar kvinnor i en historisk miljö utan att göra dem till offer.

NÄR REBIS HÖJER handen och säger ”Nej!” till en aldrig, vad gäller ord, sinande Thomas Thorild ber hon förvisso om ursäkt för att hon förbryter sig mot konvenansen och säger emot en man, men tillägger också, trotsigt, att ”ni, som säger att ni har skrivit en traktat om kvinnokönets naturliga höghet och som så högt skattar tankens frihet, borde kanske ändå kunna ta er tid att lyssna på mina idéer när ni själv talat i timtal”.

När Rebis och hennes ressällskap, pigan Kristin, attackeras efter att ha druckit varsin öl på en hamnkrog i Göteborg, är det inte män som försöker förgripa sig på dem, utan kvinnor med klirrande silverörhängen och sträv hud. När Rebis och hennes far får besök av den blivande kungamördaren – tillika Rebis morbror – Johan Anckarström, blir hon förbittrad över att inte inkluderas i samtalet. Och när Rebis leker med grannpojken Johan, är det hon som genom att ge honom rollen som Angelica och klä honom i klänning och sminka honom med läppstift och rouge, leder de erotiska prinsesslekar som inom kort ska kosta pojken livet.

MEN FÖRST OCH främst är Alkemistens dotter en historisk äventyrsroman. Den lever gott på författarens specialkunskaper i alkemins historia (hans doktorsavhandling från 2002 heter Alkemins skam) och har ett bra driv framåt genom Rebis domedagsosande bestämning. Edenborg leker med historiska personer och skeenden, han kryddar sin ålderdomligt språksatta anrättning med livfulla gatubilder ur ett europeiskt 1700-tal och han talar ur djupet av ett fadershjärta: Allt är inte inget. Tvärtom. Du, mitt barn, är allt.

ÄMNET

Alkemistens dotter är Carl-Michael Edenborgs andra roman. Han debuterade 2012 med Mitt grymma öde. Alkemisterns dotter är nominerad till Augustpriset 2014.

SKRIBENTEN

Ingrid Bosseldal är kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Ulf Lundells nya roman Visenterna.