Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Carl-Johan Malmberg | Stjärnan i foten – dikt och bild, bok och tanke hos William Blake.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl-Johan Malmberg | Stjärnan i foten – dikt och bild, bok och tanke hos William Blake

I Stjärnan i foten lyckas Carl-Johan Malmberg göra William Blake på samma gång mångsidigare och relevantare än någonsin tidigare, skriver Torgny Nordin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Carl-Johan Malmberg

Stjärnan i foten – dikt och bild, bok och tanke hos William Blake

Wahlström & Widstrand

England saknar egen nationalhymn. I ett knappt sekel har engelsmännen i stället sjungit And did those feet in ancient time, numera känd under namnet Jerusalem. Suffragetter och liberaler, torys och labour – alla har de tagit sången till sig och snart sagt alla känner åtminstone andra raden: Walk upon Englands mountains green.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När ett entusiastiskt folkhav i Albert Hall eller vid någon stor landskamp brister ut i Jerusalem är det förstås svårt att uppfatta den som något annat än en högstämd, patriotisk kampsång. Fast lyssnar man noga på texten ryms mer än så; den är också en pastoral idyll, civilisationskritik och utopi. För i synnerhet många protestanter, inte minst anglikaner, är Jerusalem inte endast en geografisk ort, den är också det jordiska lyckoriket vilket väntar på att byggas. Och varför inte bygga Jerusalem i England – Among these dark Satanic Mills? – som det heter i texten.

Att Englands inofficiella nationalsång artikulerar ett generalangrepp på industrialismens sataniska kvarnar, spinnhus och fabriker är intressant i sig och pekar samtidigt på något centralt i engelsk självförståelse. Såväl Charles Chaplins Moderna tider som J. R. R. Tolkiens älskade sagovärld – där det utmärkande för fienden är skogsskövling, fabrikstänkande och industriproduktion – ansluter till temat i Jerusalem. Och till skillnad från andra kampsånger, Marseljäsen och Internationalen exempelvis, är det inte ett abstrakt kollektiv och en rasande massa som står i centrum, utan individen: I will not cease from mental fight, Nor shall my sword sleep in my hand.

Det var Charles Hubert Parry som tonsatte dikten And did those feet in ancient time vilken skrevs av William Blake 1804 som inledning till boken Milton. Ingen annan än Blake hade väl kunnat skriva en sådan text. Men så var William Blake (1757-1827) också en av den engelskspråkiga litteraturens mest egenartade och gäckande gestalter. Poet, målare och grafiker – och en av romantikens jättar. Om dem brukar ju sägas att de sällan är lätta att ta till sig; hyperromantikern Blake torde dock vara svårast av dem alla, och kan nog närmast beskrivas som enigmatisk.

William Blake var nu inte den goda smakens härold och för sin samtid framstod han som i det närmaste totalt obegriplig. Men tiderna förändras, som Blakeinspirerade Dylan påpekat, och idag hör flera av hans kortdikter till de mest kända och älskade på engelska språket. The Sick Rose och The Lamb samt mästerliga The Tyger är ett par exempel.

Påståendena om Blakes obegriplighet kommer helt på skam i Carl-Johan Malmbergs nya Stjärnan i foten – dikt och bild, bok och tanke hos William Blake. Det är en förbluffande intressant, uppslagsrik och synnerligen skicklig skildring vilket i ett slag för fram Malmberg till ledarpositionen inom svensk Blakeforskning. Någon traditionell biografi är det emellertid inte fråga om. Biografiska data är av underordnad betydelse, vilket knappast är att förvånas över då Blakes liv var odramatiskt; bortsett från ett par år i en stuga vid Sydengelska kusten lämnade han aldrig sitt älskade London.

Stjärnan i foten är heller ingen traditionell guidning genom idéhistoriens benhus, utan en högst inkännande och djuplodande studie i William Blakes värld. Carl-Johans Malmbergs förnämliga studie är således inte ett arbete om Blake utan i Blake, vilket i ett slag antyder såväl Malmbergs intima relation till Blake som svårighet att verkligen ta sig an honom. Det krävs fantasi – inbillningskraft – och känsla för att se världen utifrån Blakes perspektiv.

Styrkan hos Malmberg, som jag ser det, är främst hans lyckosamma ambition att aldrig falla in i mystifierande, något som annars ligger nära tillhands inom Blakeforskningen. Han inser också det ogörliga i att slutgiltigt försöka snärja honom med aldrig så listiga tolkningar.

William Blake kan läsas på olika sätt. För mig har han ända sedan tonåren utövat stark dragningskraft genom sin koncentrerade och labyrintiska poesi. Hans totalmetafysik och religiösa holism har jag dock skyndat förbi, och illustrationerna har jag aldrig varit förtjust i utan snarare avfärdat som fula och otäcka. Carl-Johan Malmberg skulle genast – och säkert med rätta – hävda att ett sådant förhållningssätt är gravt orättvist och omöjliggör en mer djupgående förståelse av Blake.

Frågan är förstås vad förståelse betyder i Blakesammanhang. Hans poesi går nästan att läsa som filosofi, åtminstone har jag uppfattat det så. Fast så fort man tycker sig skönja ett argument, slinker liksom dikten tillbaka in i poesin. Och tolkningen ligger åter i betraktarens öga.

Tack vare sin noggrannhet och ambition att skildra samtliga kreativa sidor hos Blake, inte minst hans måleri, lyckas Malmberg att övertygande göra Blake på samma gång mångsidigare och relevantare än någonsin tidigare. Metafysiken och skapelseberättelsen, det jag tidigare skyndade förbi, blir i Malmbergs skarpsinniga läsning till en sammanhängande tankefigur vars poäng är det ofärdiga hos människan; vi är på väg, skulle Blake säga, på väg mot förverkligandet av våra möjligheter.

Fantasin och glädjen är våra viktigaste förmågor, men vi lägger ständigt krokben för oss själva med våra inrutade, rationalistiska tankemönster, vårt ständiga kalkylerande och viljan att abstrahera snarare än att utgå från det enkla. I sann romantisk anda bryter Blake ner skillnaden mellan inre och yttre: these dark Satanic Mills är också i våra medvetanden. Men till skillnad från andra romantiker var han en skarp kritiker av melankoli. William Blake gick sina egna vägar.