Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl-Henning Wijkmark: Stundande natten

I Carl-Henning Wijkmarks nya roman panoreras livet från en säng i terminalvården.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Den moderna döden har Carl-Henning Wijkmark haft i blickpunkten tidigare, exempelvis i romanen med den titeln från 1978 som beskrev en svensk konferens med uppdrag att förbereda statlig eutanasi medelst projektet MÄSS, Människans slutskede. Ett nytt samhällsekonomiskt betingat "humanvärde" skulle ersätta naturrättens urmodiga människovärde ... Det fanns ju "improduktiva marginalgrupper". Det var som en Wannseekonferens i socialbyråkratins tidevarv. Wijkmarks satir hade ett djävulskt gehör för det beställsamma expertpratet.
Formatet i den nya romanen Stundande natten är lika koncentrerat, men nu är det den döende Hasse som berättar. Han ligger på "terminalen" för att vaggas in i döden som in i den stora, stumma Vanligheten, fast han är vaksamheten själv. Där finns medpatienterna som försvinner efter en osedvanlig fest. "Djingis Jan" kallas cancerläkaren med laptop. Munter är Solvallakillen Harry som vill slå vad om Guds existens. För en stund ligger de i samma "basläger" före sista etappen uppåt.
Hasse är ingen hero på livets branter. Han saknar barn och har haft ett halvdant yrkesliv som provinsskådis. Några äktenskap passerar, men inga nära och kära anländer. Syster Angela får statera som den hjälpande ängeln mellan morfinsprutorna. En moderlig kärlek i sista sekunden, "klassiskt och patetiskt". Det handlar för Hasse om att komma ifatt döden genom att till sist komma i beröring med sitt liv - och små händelser växer till större dramer eller förblir gåtor. Livet i det förflutna vecklar ut sig som en bromsfallskärm innan målsnöret bryts.
Döden kan inte berättas, när den väl inträffar är man ju förhindrad. Wijkmark vet förstås att utnyttja litteraturens favör i sammanhanget. Det finns ingen konst i att dö, men väl en sorts utjämnande tröst som kan hinna ikapp det förrinnande. I Stundande natten finns inte som i Wijkmarks tidigare romaner de stora vindlingarna mellan kärlek och politik, men väl en gyllenstensk blandning av närhet och en ironisk distans som skär fram profilen av en snart inte längre levande människa.