Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl Erland Andersson: Partiet som blev en institution

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Socialdemokratins kris, som också är vänsterns i stort, borde främst vara en inre affär, om än med alla skrymslen belysta av media, men uttrycks som en riksangelägenhet. Även be­dömare utanför krisen, personer i den borgerliga fållan, bräker bekymrat om Monas avhopp, analyserar felen som gjorts, och ger goda råd, pekande i skilda väderstreck åt höger.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Slutsatsen blir självklar. Socialdemokratin är mindre ett parti än en institution. Den är som Disneys julafton på teve. Den är allmän politisk egendom. Också den politiska borgerligheten tycks ha intressen investerade i dess existens. Till och med på Svenska Dagbladets ledarsida anar man en salt tår bakom all spefull skadeglädje.

Den enda intressegrupp som tycks försumbar är socialdemokratins medlemmar, samt folket i stort. Som Bengt Göransson påpekade i Expressen 17/11 är det bara denna obsoleta grupp – rätt stor i sitt historiska oförstånd att inte vara försvinnande liten – som kan förnya sossarna. ”Inga inkallade konsulter; inga mediaexperter; inga karismatiska partiledare.” I stället de där som är väljare under valår och en dekokrativt grå massa resten av tiden. Ska dessa verkligen tillåtas demontera en institution till en simpel folkrörelse?

För Samförståndssverige är tanken en styggelse. Den antyder skillnader i klass och ekonomi, och förebådar framtida politiska och sociala konfrontationer, och stormar som spräcker vattenglas. Institutionen Social­demokraterna anses i stället inbyggd i den större institutionen Riksdagen, till ett slags ideologiskt McDonalds. Grundmenyn är densamma, oavsett höger eller vänster. Blir det då inte populistiskt att argumentera som om det finns en verklighet utanför det ­gemensamma konsensus-krubbet?

Grundproblemet är egentligen väns­terns i stort, dess vanföreställning att den politiska sak man omhuldar genast bör institutionaliseras, bli en del av det officiella, rentav den offentliga lögnen, i stället för en kämpande demokratisk folkrörelse. Vore exempelvis genuspolitiken mer en gaturörelse än ett genusvetenskapligt ämbete i något bortre hörn på något universitet, kunde saker verkligen hända; nu riskerar den att med tiden reduceras till en överliggarideologi ingen gitter bry sig om.

Ja, socialdemokratin blev en institution – redan på sextiotalet pratade man om den som om en tungt stånkande apparat – och kämpar nu följaktligen endast om vilket parti som i ledande ställning ska administrera ett underförstått oföränderligt samhälle. Den moderna vänsterns byxrädsla för folk och folkrörelser håller på att bli dess självförgiftning.