Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl-Einar Häckners Varieté | Lisebergs stora scen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Varieté

Varieté

Carl-Einar Häckners Varieté

Lisebergs stora scen

Bäst: De tyska jonglörerna

Sämst: För lite trolleri av Häckner själv

I publiken: 750

Med sommaren kommer Carl-Einar Häckner, lika trofast som myggbett och langosvagnar. Efter sjutton år med varieté på Lisebergs stora scen, har Göteborg byggt upp ett ganska grundmurat förtroende för trollkarlen från Angered. Ett förtroende han helt och hållet förtjänar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Få underhållare lyckas blanda trolleri, akrobatik, ordvitsar och snubbelhumor på ett sätt som fungerar så bra, och uppskattas av så många.

Temat för årets varieté är Vägen, så trollkarlen kommer förstås körandes in i bil på scen, med luftakrobaten och balanskonstnären Silea vid sin sida. Under den kommande timmen balanserar hon på flaskor och hänger i kedjor. Vi imponeras, men vi håller knappast andan.

Häckner får även återbesök av tyskarna Strahlemann & Söhne, som har för vana att byta kostymer medan de jonglerar i en rasande fart. Även om man har sett numret innan, är det fascinerande hur underhållande det är med någon som nästan får en jonglerpinne i ansiktet. Samtidigt som han tar av sig byxorna.

Just i detta ganska enkla ligger förmodligen mycket av varför han är så populär, Carl- Einar Häckner. Det är inte många som lyckas få (den vuxna) publiken att skratta rakt ut genom att ta på sig en hatt föreställandes en halv special. Eller sjunga en sång om en tjej vars namn rimmar med en maträtt, utan att det faller på fel sida buskissträcket. Och dessutom göra det år efter år.

De här åren är visserligen det som i någon mån ställer till det lite för Carl- Einar Häckner. Även om han kommer riktigt långt på värme, humor och att vara den osannolika scenpersonlighet han är, så har vi har sett det mesta både en och två gånger. Varianterna på reptrick är inte oändliga, och hattlådan åker trots allt fram rätt ofta.

Men å andra sidan är det kanske inte reptricken vi är där för. Det kanske är just den där värmen, kroppsspråket och den osvikliga tajmingen. För det kommer han långt på.

Det är mycket underhållning på bara en timme, onekligen. Men varieté nummer sjutton förefaller ändå ha slagit av på takten. Jag saknar ett lite snabbare tempo, lite mer trolleri eller kanske till och med lite av allt det där blodet han brukar vara så duktig på att spruta omkring sig?