Har du varit med om sammanhang då du inte förstått vad folk har sagt, men inte ställt en fråga utan istället försökt behålla ditt pokerface? Istället för att ta möjligheten att lära dig något nytt så tog du chansen att spela vetandes.
Det var min melodi i massor av år. Skälet var en sträng gammal historielärare jag hade under gymnasietiden som inför hela klassen inte bara ställde frågan ”Men Elaine, vet inte du det?”. Utan även kom med följdfrågan ”Är du säker på att du inte vet?”. Och som grädde på moset också ”Helt säker?”. Hade hans tre frågor haft undertexter hade det stått ”Är du lite dum?” ”Lite korkad?” ”Jättekorkad?”. Jag svor för mig själv den dagen då jag satt i mina vita buffaloskor, att den situationen och den förnedringen aldrig skulle ske igen, jag skulle behålla mitt pokerface.
Jag behöll det länge, med stor framgång. Men jag lärde mig väldigt lite. Det fick ett stopp 2011 då min bok Härskarteknik lanserades i Norge med titeln ”Slå tilbake”. Jag satt i en sorts författartalkshow som var tv-sänd och det var mitt första tillfälle i Norge. Min språkliga begåvning i norska var obefintlig. Programledaren frågade om jag ville ”spørre” (betyder fråga på norska) mina författarkollegor något. Jag förstod inte vad ”spørre” betydde så jag nickade bara glatt och tittade på personerna som programledaren pekade på.
Programledaren såg glad ut och sa att jag skulle berätta om de spørsmål jag hade. Jag nickade desto mer ivrigt och upprepade ”spørsmål, ja va fint”. Utan att veta vad jag sa. När jag trodde att jag mörkade min okunskap så kastade jag istället ljus på den. När jag klivit ur studion kom min norska förläggare fram och förklarade att ”Spørre betyder fråga, Elaine”.
Sedan den dagen av förnedring har jag bearbetat historielärarincidenten och bestämt mig för att alla vetandes har varit ovetandes någon gång. Men de har ersatt sin genans av okunskap till brinnande nyfikenhet och på så sätt byggt upp sitt kunskapskapital.
Jag tycker det är så häftigt när min 6-åring utan minsta genans frågar ”Vad betyder det där ordet mamma?”. Han skäms inte när han frågar, han vill veta. Jag har lärt mig att ställa frågan med pondus genom att studera andra som behärskar den konsten och till och med kan skylta med den. Jag minns när jag åt lunch med finansmannen Sven Hagströmer. Vi två kom från vitt skilda världar. Ofta sa han ”Det där vet jag ingenting om, men berätta mer!”.
En god vän, Marie, brukar säga ”Vilket häftigt ord, kan inte du berätta vad det betyder?” när nån svänger med ”akademiska”. Och när jag mot förmodan träffar en besserwisser som min historielärare så brukar jag komma undan genom att fråga och smeka deras egon på samma gång ”Jag har ingen aning men det verkar du ha, kan inte du berätta för mig!”. Då blir de så uppfyllda av sig själva att de glömmer bort att förnedra mig.
Att ha pokerface i två decennier har haft sitt pris. När jag fick frågan om att vara med på På Spåret så tackade jag nej med motiveringen ”Jag kan mycket om retorik. Punkt.”. Gör inte som jag gjorde. Bär din okunskap med pondus, ersätt den med nyfikenhet.
Elaine Eksvärd, retoriker
