För fjorton år sedan, hösten 1996, tillsatte Leif Blomberg (S), då biträdande inrikesminister, en arbetsgrupp vars uppgift det var att lämna förslag på insatser som kunde främja romernas situation i Sverige. I arbetsgruppen fanns såväl representanter för regeringen, Statens Invandrarverk ( numera Migrationsverket) och Kommunförbundet (i dag SKL) som för Nordiska Zigenarrådet (som nu bytt namn till Romernas riksförbund).
I den rapport som arbetsgruppen lämnade till statsrådet Blomberg i juni 1997 kan man läsa att det inte såg särskilt ljust ut för den romska gruppen. Romerna stod 1996 utanför samhället på i princip alla områden. De hade lägre utbildning, högre arbetslöshet och sämre hälsa. De bodde trängre i bostäder med dålig standard och de deltog princip inte alls i samhällslivet.
För att komma till rätta med det här föreslogs en rad åtgärder. Säkert har en del punktinsatser gjorts. Men det går inte att komma ifrån att den bild av romernas utsatthet som fanns för 14 år sedan faktiskt är densamma i dag. Om man tar del av de rapporter som Delegationen för romska frågor publicerat, hittar man flera nedslående fakta. Till exempel att situationen för romska barn i skolan är under all kritik. Det finns till och med i dag, 2010, romska barn som inte går i skolan alls, även om det tack och lov är ganska ovanligt. Relativt vanligt däremot är det att romska barn har hög frånvaro och att de har låga betyg. I en Malmöskola som var med i studien "Romska barn i skolor" av Marianne Liedholm och Göran Lindberg, berättar en lärare att bara en av de drygt hundra elever med romskt ursprung som under sju års tid gått ur den specifika skolan, har gjort det med fullständiga och godkända betyg.
Man kan fråga sig vad det beror på att den romska gruppen fortfarande tycks ha stora problem att komma in i det svenska samhället? Eller i alla fall delar av den. För "romerna" är en heterogen grupp. Där ingår såväl människor som bott i Sverige i generationer, som de som nyss kommit hit från förtryck och misär i sydöstra delarna av Europa. Men om man nu fokuserar på de romer vars barn inte kommer till skolan och som nästan aldrig lyckas få jobb, så ligger nog svaret såväl hos den egna gruppen som hos det omgivande samhället. Fördomar och från båda håll försvårar möten som skulle kunna leda till lösningar. Och inte blir den allmänna synen på romerna bättre av att vårt grannland Danmark bryter mot EU-direktiv och ägnar sig åt rasistiska massutvisningar av denna utsatta folkgrupp. Något som kritiserats hårt av ordföranden för Delegationen för romska frågor, förra FP-ledaren Maria Leissner.
Romerna har levt i utanförskap i hundratals år. Det är dags att det utanförskapet bryts. Både genom att samhället på allvar tar tag i den negativa särbehandling som romer ofta utsätts för. Men också genom att det ställs hårdare krav på romer att leva upp till vad samhället förväntar sig av dem. Till exempel att de skickar sina barn till skolan. Varje dag. Det får inte gå 14 år till utan att något förändras. Det vore helt oacceptabelt.
