Det var då. Vinter nu, och jag ska träffa Klas Brevik, 89, som seglade med en fraktskuta från Skärhamn under andra världskriget. Jag far eftersom redaktör Wedel har fått ett samtal från Nils-Erik Holmström i Mollösund. Ni måste träffa min kusin, sa han, han har varit med om saker som måste berättas!
Vi stämmer möte på kajen vid skonaren Athene.
Väl framme i Skärhamn dyker ett minne upp, blixtsnabbt och överrumplande.
Vi hade seglat till Skärhamn, en dag i juni. Ett barn skulle avlämnas på kajen för att träffa en kompis och segla runt lite med en modern segelbåt med full ståhöjd i kajutan. Vår koster var sportigt låg men jag hade höjt ruffen en aning och spikat nytt tak under vintern. Det var nylackat, blankt, lite ömtåligt. Vi la till. Det var lågvatten, högt till kajen. Kompisens pappa stod där uppe. En stor karl, som såg ut att väga en bra bit över hundra kilo. Han hade blå jeans, vit fladdrig skjorta och svarta träskor på fötterna.
Jag stod och fumlade med dragglinan i aktern när jag hörde honom ropa: Ska jag hjälpa dig? Jag vände mig om för att säga att nä tack, det behövs inte. Då såg jag honom redan i luften. På väg mot vårt nylagda rufftak – ett brett jämfotahopp med träskorna först.
Men träskor och flis blåser bort direkt i den västliga kulingen när jag träffar Klas Brevik. Vi börjar prata på Athenes brygga. Men snart måste vi in i värmen, hem till mannen med alla dessa minnen från förr.
Vi sitter i en bekväm, röd soffgrupp runt ett glasbord. Hett kaffe, nybakad wienerlängd. Det är ombonat, varmt, hemtrevligt och i skärningspunkten mellan själva rummet och berättelsen tappar jag nästan andan. Det här går inte att värja sig mot.
I standardverket Svensk Sjöfartshistoria i Storm och Stiltje (Breakwater) pekar en av författarna på handelsflottans betydelse under andra världskriget. ”Utan en egen handelsflotta hade Sverige för att trygga landets försörjning tvingats ge upp sin neutralitet och tvingats välja sida i kriget.”
I allt detta var Klas Brevik en del. Hans historia är en lågmäld, ruggig hågkomst om en ung grabb som får fara med på sjön under krigsåren. Hårt slit, hemska syner och en otrolig tur. Det här är historien om en överlevare från Skärhamn.
I april 1940 låg Klas och hans skolkamrater uppe på Hamneberget i Skärhamn och tittade ut över skären, bort mot krevaderna och blixtarna ute på havet.
1941, i juni, strax efter konfirmationen, mönstrade han på tremastskonaren Falken. Han var egentligen för ung, bara lite över 14 år, men hans pappa var skeppare på skutan så det fick gå.
Falken liknade kanske K-märkta, tremastade Westkust som du kan se i Edshultshall idag. En stor svart skuta som verkar kräva en rejäl besättning för att hantera alla segel. Men på Falken var man bara tre. Yngst ombord fick bli kock.
– Mamma hade lärt mig laga köttbullar nån vecka innan vi for. Men vi hade rätt uselt med mat. Kondenserad mjölk, lite potatis, sill och Tjörbukaka. Morsan gjorde dom med hål i mitten och vi hade en jäkla massa med oss. Men det var på den tiden förstår du, 30-40 tal, man fick ta det som bjöds.
Falken var en av många fraktseglare från Skärhamn som gick på Tyskland under kriget. Trävaror, sten, granitblock till segermonumentet ut. Kol, koks och briketter i retur. Det var ont om drivmedel, räckte egentligen bara att ta sig in och ut i hamnarna för maskin. Resten fick man segla. Tre tunga gaffelsegel, toppsegel och försegel, allt hanterat på två vuxna och tonåringen.
I juni 1943 låg Falken och lastade i Stettin. På radion hördes plötsligt en varning: Grosse Angriff!
– Det var en jäkla massa flygplan som passerade ovanför riggen. Dom sköt som fan, missade oss men träffade ett annat svenskt fartyg i närheten. Magasinet på kajen var fullt av kulhål och döda människor som vi sen fick hjälpa till att forsla bort i skottkärror. Då var jag inte rädd. Men en annan gång gick lastvajern av när jag hade en stor stock på väg upp. Stocken träffade en man på kajen, han dog direkt. Då fick jag en chock och bara skakade.
Varje resa på Falken under krigsåren kunde förstås ha blivit den sista. Men de hade en otrolig tur. Man seglade över minor, precis ovanför. Falkens djupgående var bara 3 meter och minorna brukade står på 4 meter. Men ett ögonblick står ut.
– Det var i augusti 1944, utanför Mön i Östersjön. Det var härligt väder. Jag stod ensam i styrhytten. Varmt, helt stilla och vi låg bara och drev. Då hörde jag det tydligt, ljudet av en propeller i vattnet. Det var en torped, på väg rätt mot oss. Jag såg den komma och gå rätt under kölen. Då var det så här nära.
Hemkomsten efter kriget blev inte som Klas Brevik och hans kamrater hade tänkt sig. Norska sjömän blev hyllade och fick medalj, men svenska sjömän fick inget erkännande, menar vår man från Skärhamn, något som fortfarande sitter som en djup och vass tagg i hjärtat.
– Vi fick inte gå på Nalen och dansa förstår du. Och här hemma i Göteborg var inte folk tacksamma för att vi varit ute och jobbat hela jäkla kriget. Inte ett dugg! Vi var inte välkomna och vi fick inte gå på vissa platser i stan. Inte Avenyn, inte Kungsgatan. Jag gick över på fel ställe och tittade på en biograf. För det fick jag fyra dar i arresten. Fyra dar!
