Det var lockande att tro att det brittiska parlamentsvalet på Europadagen i maj skulle reda ut den allt mer spända relationen mellan Storbritannien och EU. Men hittills har valutgången mest lett till ett klargörande av ett problem i stället för en lösning.
Innan år 2017 är slut kommer Storbritannien att folkomrösta kring huruvida de ska förbli medlemmar i EU eller inte. Innan dess har den återvalde konservative premiärministern David Cameron den delikata uppgiften att inför sina väljare försöka framstå som segraren mot EU. Han bör dock akta sig för att begära det omöjliga. Om tidsplanen är orealistisk, kraven osannolika eller metoderna förrädiska, så kommer Cameron att förlora.
Inga naturliga vänner
Dessutom har Cameron inga naturliga vänner i den här affären. Grannlandet Irland har till exempel mest att förlora på ett eventuellt brittiskt utträde ur unionen. Dessutom ska Danmark, som tillsammans med Irland och Storbritannien formade en bråkmakartrio när länderna gick med i EU 1973, snart hålla en folkomröstning i hopp om att få bort flera av de EU-skeptiska förbehåll de i dag har på rätts- och inrikessidan som bland annat försvårar deras deltagande i det europeiska polissamarbetet Europol.
Alla är medvetna om att Storbritannien redan står halvt utanför EU-samarbetet. De är varken medlemmar i eurozonen eller Schengen och har ett permanent undantag från EU:s gemensamma lagar kring rätts- och inrikesfrågor. Dessutom anser de sig ha en särskild dispens från EU: s stadgar om de grundläggande rättigheterna. Ovanpå detta har de en ökänd årlig rabatt på EU-medlemskapet, som till och med de fattigaste EU-länderna får kompensera för.
Diger kravlista
Den nya brittiska regeringen vill ändå att landet distanserar sig ännu mer från den europeiska integrationen. I Camerons katalog av omförhandlingspunkter ingår krav på att sluta kalla euron för unionens valuta, inskränkningar av den fria rörligheten inom unionen för EU-medborgare, begränsningar av befogenheterna för den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och möjligheten att ge de nationella parlamenten makt att blockera EU-lagstiftning.
Skulle Storbritannien få igenom sina krav råder det ingen tvekan om att britterna skulle kategoriseras som andra klassens medlemmar, vilket i sin tur skulle leda till att det brittiska folket skulle berövas sina privilegier som EU-medborgare. Det mest grundläggande är garanterad likvärdig behandling utan diskriminering på grund av nationalitet.
En europeisk integration där medlemsländerna integreras i olika hastigheter är bra så länge alla går i samma riktning. Men att medvetet ta olika vägar som leder till helt olika mål är en helt annan sak. Kvarvarande medlemsländer riskerar att tvingas välja mellan att behålla Storbritannien halvt inne i unionen och hela tiden kämpa mot landets försök att försöka ta sig ut, och lämna dem halvt utanför unionen, med den fromma förhoppningen att de en dag ska vilja komma tillbaka.
För oss liberaler är de självklart att inte ge vika för Camerons krav. Vi är övertygade om att ett fungerande Europa med öppna dörrar mellan medlemsländerna och mot vår omvärld är nyckeln till vår välfärd. Börjar vi införa begränsningar och undantag är vi ute på mycket hal is och riskerar att ta stora steg bakåt i vår gemensamma utveckling.
Genom gränsöverskridande samarbete i Europa har vi lyckats bevara fred på vår kontinent. Vi har byggt en inre marknad, en bankunion och är på väg att bygga upp en energiunion och en humanitär union. EU sammanför människor som tillsammans bidrar till att lösa morgondagens utmaningar inom områden som mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, tillväxt och innovation.
I globaliseringens tid är inget land framgångsrikt på egen hand. Det är dags för Storbritannien att byta sida och i stället för att ses som en del av Europas problem, i stället välja att vara en del av dess lösning. Tillsammans är starka!
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker
Andrew Duff
brittiska Liberal Democrats, tidigare Europaparlamentariker
