Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Brister i äldrevården

Det är vare sig helt rätt eller speciellt lätt att ställa olika grupper mot varann. Men naturligtvis är det enklare för att spara på ett boende för gamla med demenssjukdomar, än på förskolepersonal.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Härlanda SDN tycker inte att en 101-årig kvinna som legat inne på sjukhus flera gånger och som i det närmaste är blind och inte förmår ta sig någonstans på egen hand, är berättigad att få flytta till ett äldreboende. Det är förfärligt. Vad kan man egentligen säga om den biståndshandläggare som sitter och avslår en så pass gammal sjuk människas ansökan om en dräglig tillvaro? Jo, att han eller hon tappat förmågan att hålla sig till vad Socialtjänstlagen och de ansvariga politikerna vid Gustaf Adolfs torg säger skall vara vägledande. Det vill säga individens bästa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

101-åringen i Härlanda är inte ensam. Hennes fall är ett av många exempel på hur det står till inom äldreomsorgen i Göteborg. Trots alla fina ord om respekt, trygghet och god omsorg så är det fortfarande så, att det ofta är de allra sjukaste och svagaste äldre som får det sämre när stadsdelarna måste spara.

Det är vare sig helt rätt eller speciellt lätt att ställa olika grupper mot varann. Men naturligtvis är det enklare för pressade politiker att dra ned på nattpersonalen på ett boende för gamla med demenssjukdomar, än att spara in på lärare i skolan, färdtjänst, förskolepersonal eller fritidsgårdar. I alla fall om man tycker att det är jobbigt med vansinnigt arga ungdomar/handikappade/småbarnsföräldrar. Och det gör SDN-politiker. Dödssjuka ensamma gamla människor går inte i demonstrationståg med likkistor, de skriver inte upprörda debattartiklar eller konfronterar politiker via mail, telefon och på möten. Det orkar de inte. Istället finner de sig i sitt öde och tynar sakta bort. När de till slut får plats inom äldreomsorgen är de så illa där an, att det kan handla om månader innan livet är över. Så skall det inte vara.

Sen är självklart inte allt nattsvart inom äldreomsorgen. De senaste åren har det i Göteborg pågått projekt som bland annat syftar till att minska fallolyckorna bland de äldre. Insatser har också gjorts för att komma till rätta med undernäringen, som varit ett faktum bland många gamla och sjuka. Vissa stadsdelar har lyft fram den sociala biten och börjat se måltiderna som ett sätt att uppleva gemenskap och livskvalitet. På äldreboendet Kaverös äng, som GP skrev om häromdagen, serveras det till exempel vin till maten på helgerna och man dukar fint.

Mellan 2005-2008 pågick också den nationella satsningen Kompetensstegen med syftet att höja kvaliteten inom äldreomsorgen genom att utveckla personalens kunnande.

Så visst finns det massor med god vilja och olika strategier för att försöka förbättra tillvaron för stadens äldre. Men uppenbarligen räcker inte all god vilja i världen till för att alla äldre i Göteborg skall ha det så bra som det är tänkt.

Göteborg är dessvärre inte heller ensamt om att inte ta hand om alla gamla på rätt sätt. Generellt har svensk äldreomsorg halkat efter jämförbara länder. Att det har kunnat ske beror troligtvis på att äldreomsorgen styrs av en mycket luddigare lagstiftning än till exempel barnomsorg och skola. Det enda rimliga är därför att regeringen går in och tydligare pekar ut vad kommunerna måste stå till tjänst med och vad som inte är okej. I den senare kategorin torde "att tvinga en blind rörelsehindrad 101-åring att bo kvar hemma" gå in.