Dagens svenska finansieringsmodell har två möjliga slut. Antingen riskerar den att braka samman under växande behov eller så kommer medborgarna att tvingas ställas inför faktum med brutala besparingsprogram som bara levererar ett minimum av den service som en gång lovades”. Påståendet kommer från Timbro-medarbetaren Eva Cooper.
Det är typiskt för det jag i min bok Välfärdsmyter (ETC förlag 2010) kallar finansieringsproblemet: idén att vi i framtiden inte kommer att ha råd att finansiera den offentliga välfärden över skattsedeln. Förslag om längre arbetsliv, nedskärningar, privatiseringar och ”ökat eget ansvar” framställs som ”ofrånkomliga”. Frågan om olika politiska möjligheter omvandlas till tvingande matematiska nödvändigheter.
Alarmerande rapporter
Även i utredningsväsendet har alarmistiska rapporter prytts med rubriker som ”pengarna räcker inte” och ”nuvarande trender måste brytas”. Man talar om ”finansieringsgapet”. Krav på ökad standard och en åldrande befolkning ”driver upp de offentliga utgifterna och dessa kan inte på samma sätt som tidigare mötas med höjda skatter”, hävdar till exempel den Borgkommission, som för några år sedan leddes av Per Borg (S).
Men allra mest hotas välfärden av en ”ålderschock”, sägs det. Nils Lundgren och son slog på Aftonbladet Debatt under sommaren 2010 fast att vi måste höja pensionsåldern till 70 år inom en snar framtid. Annars ”går det inte”. Peter Norman, då han var VD för sjunde AP-fonden, fyllde i på DN debatt med att ”svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år måste förändras”.
Och när Reinfeldt (M) för ett tag sen slängde ut ballongen att vi kanske måste arbeta till 75 år i framtiden ”om vi vill ha den välfärd vi förväntar oss” påstod Peter Wolodarksi i DN (2012-02-12) att ”Reinfeldt säger vad alla vet men ogillar att höra”.
Finansieringsproblemen är en myt
Men, som jag visar i min bok, det finns faktiskt inga som helst bevis för ett framtida finansieringsproblem i den offentliga välfärden. Det är en seglivad myt, byggd på spekulationer – och ibland rena lögner – som saknar reell grund. Det alla vet är inte sant. Några exempel:
l Borgkommissionen talar om insikten om att ATP-systemet sannolikt skulle braka samman en bit in på 2000-talet. Fakta: under hela tiden 1980-2006 låg pensionernas kostnader stabilt kring åtta procent relativt BNP.
l Antalet över 85 år i Sverige kommer att öka med 67 procent mellan år 2020 och 2040, varnade SKL för något år sedan. Detta ger en ökad försörjningsbörda som påstås framtvinga chockhöjningar av kommunalskatten till 44 kronor per 100-lapp.
Men 1990-2009 ökade befolkningen över 85 år också med 67 procent. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar i ekonomin. Ändå sjönk skattekvoten med motsvarande åtta procentenheter av BNP, eller 256 miljarder kronor. (I dag är det smått svindlande 330 miljarder kronor, i relativa skattesänkningar.) Statens bruttoskuld minskades med 20 procentenheter av BNP, cirka 640 miljarder. Den offentliga sektorns utgifter minskade med tio procentenheter relativt BNP.
Logiskt felslut
Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i framtiden.
I bilaga 3 till Budgetpropositionen 2009/10:1, visas att nuvarande och bibehållen standard i välfärden i framtiden kan upprätthållas utan fler arbetande timmar, utan skattehöjningar, utan utgiftshöjningar i förhållande till BNP. Ändå kommer de offentliga finanserna mellan år 2010-2040 att förbättras med motsvarande 1 440 miljarder kronor.
Redan i dag finns dessutom en ”nettofordran” i de offentliga finanserna i Sverige, där värdet på de finansiella tillgångarna är cirka 650 miljarder kronor högre än skulderna. Kort sagt: andra är skyldiga det offentliga mer än vad det offentliga är skyldiga dem.
Politiska vägval
Verkligheten är långt ifrån larmrapporterna om ålderschocken och ett framtida finansieringsproblem. I stället blottas en verklighet som kan vara lika svår att förstå, givet mediaklimatet, som den blir bisarr för välfärdens tröttkörda arbetare och köande klienter. Välfärden går på svältkur – men den offentliga sektorn är övergödd, på en och samma gång. Att i det läget berömma regeringen för kontroll på de offentliga finanserna är som att berömma en anorektiker för kontroll på kalorierna. Det är inte ansvarsfullt – snarare perverst.
Välfärdsfrågan måste åter grundas i ett sansat, faktabaserat och rationellt samtal om olika politiska vägval inför framtiden. För att det överhuvudtaget ska bli möjligt krävs att välfärdsdebatten befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Det är på tiden!
Daniel Ankarloo
doktor i ekonomisk historia samt lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik vid Malmö högskola.
Under de senaste åren har Daniel Ankarloo publicerat en mängd artiklar samt böckerna Marknadsmyter (2008) och Välfärdsmyter (2010) där han kritiskt granskar många av de påståenden som styr debatten om och utvecklingen i den svenska välfärden.