Brev från provinsen: Antropocen

KÅSERI: Lisa känner en kvardröjande smak av menthol.

ANNONS
|

Jag borstar tänderna med Bamsetandkräm. Den är mycket mild. När vi sålde huset hittade vi sådant som levt kvar längst in i skåpen för att ingen längre hade något intresse av det. Bland dessa denna tandkräm. De sista mjukdjuren fick lämna huset i famnen på sommarhyresgästernas barn: Snöleoparden och en anonym tiger. Bara Trubbel fick flytta med mig och maken. Hen är en bekymrad hund som inköptes på en flygplats och gjorde en hjälteinsats.

Innan jag går ut smörjer jag in händerna med handkräm som min mamma efterlämnade. Min mor var mycket förtjust i att handla hygienprodukter från en fransk postorderfirma. För att göra den historien kort kan jag säga att vi inte kommer att behöva köpa vare sig duschcreme eller schampo de närmaste åren. Människor lämnar spår.

ANNONS

Det har föreslagits att den tidsålder då vi människor globalt påverkat jordens klimat och ekosystem ska kallas Antropocen. Perioden börjar med den industriella revolutionen på sjuttonhundratalet. Men naturligtvis lämnade människor spår långt innan dess, dock av en helt annan typ, som hällristningarna här i provinsen eller templet i Luxor. Människor påverkar andra människor på årtusendens avstånd på fantastiska och ödesdigra sätt. Mitt i natten vaknar jag av ilskna röster utanför, det är slagsmål på gång. Jag är förvirrad för jag tror att jag är i stora staden och där är det väldigt stillsamt i mitt kvarter. Sedan inser jag att jag är i provinsen, det är natt till lördag och klockan är stängningsdags. Allt är som vanligt. I natt vaknade jag åter av arga röster. Nu igen! tänker jag först och vänder mig för att somna om, för att med ett ryck inse att jag är i storstan och att rösterna kommer inifrån min lilla lägenhet.

De talar med bestämda kvinnoröster – på engelska! Håret reser sig i nacken, men jag fattar mod och går ut i hallen. Det är min handväska som pratar, eller naturligtvis, mobilen som ligger i väskan, och kvinnorna är Janet och Rachel från den brittiska kriminalserie jag följer. Jag övertygar mig snabbt om att det sms jag ser att jag nyss mottagit måste ha orsakat en mindre digital stroke i telefonen och att det inte finns spöken. Men ändå, upplevelsen lever kvar idag, som en kvardröjande, nästan omärkbar, smak av menthol.

ANNONS
ANNONS