Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Borgman

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama/thriller

Drama/thriller

Borgman

Regi: Alex van Warmerdam

Med: Hadewych Minis, Jan Bijvoet, Jeroen Perceval, Sara Hjort Ditlevsen och Alex van Warmerdam

Nederländerna, 2013 (113 min)

CAPITOL

I Jean Renoirs anarkistiska komedi Boudu flyter förbi (1932) erbjuder en välbärgad familj luffaren Boudu, spelad av Michel Simon, tak över huvudet. Följderna blir drastiskt humoristiska.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Boudu spökar i Pier Paolo Pasolinis erotiskt laddade film Teorema (1968), i Paul Mazurskys På luffen i Beverly Hills (1986) och i den märkliga holländska filmen Borgman, regisserad av 62-årige Alex van Warmerdam (även manus och biroll).

Borgman, som hamnar i blandkategorin drama/psykologisk thriller/nattsvart komedi, inleds högeffektivt: Utan att vi får veta varför ger sig tre beväpnade män ut i skogen för att döda en luffare.

Klipp.

Den jagade luffaren, som heter Camiel och spelas av Jan Bijvoet, befinner sig i ett exklusivt villaområde där han börjar knacka dörr. Camiel är, för att citera titeln på en Patricia Highsmith/Tom Ripley-roman, En man med många talanger. Hyfsat snabbt har han nästlat sig in i en överklassfamilj bestående av den inte helt sympatiske Richard (Jeroen Perceval), hans frustrerade hustru Marina (Hadewych Minis), tre änglalika små barn och en dansk au pair-flicka (Sara Hjort Ditlevsen).

Camiel och hans fyra excentriska kumpaner, som lurpassar i kulisserna, har en extremt långsiktig plan för att uppnå sina mål, men vad är de ute efter, egentligen? Svaret ges möjligen i den allra sista scenen, som jag ärligt talat inte riktigt förstod.

Hur som helst stegras dramatiken stadigt. Marina har mardrömmar och håller på att kvävas av sin hemmafrutillvaro. Richard har det jobbigt på sitt välbetalda arbete. Snart litar barnen mer på den mystiske sagoberättaren Camiel än på sina föräldrar.

Regissör van Warmerdam siktar på att kreera samma obehagliga känslor som Michael Haneke gör i den i viss mån snarlika Funny games, men Borgman är inte lika konsekvent genomförd. Filmen känns utstuderat absurd. Rollfigurerna reduceras till pjäser på ett schackbräde, pjäser som kylslaget flyttas runt.

I vissa scener finns en väldig kraft, till exempel när vi får se en innovativ metod för att dumpa mordoffer i en sjö. Gränsen mellan dröm och verklighet är ofta hårfin. Huvudproblemet är att Borgman hamnar i ett ingenmansland. Filmen är inte spännande, inte rolig, den griper aldrig tag. Och som vän av manusordning undrar jag varför polisen inte rycker ut när människor försvinner spårlöst.

TITTA OCKSÅ PÅ:

Teorema (Pier Paolo Pasolini, 1968)

Funny games (Michael Haneke, 1997)

Dogtooth (Giorgos Lanthimos, 2009)