Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Borås Stadsteater, stora scenen | Evigt ung av Erik Gedeon

Evigt ung på Borås stadsteater är en frigjord och skön föreställning, skriver Sven Rånlund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Borås Stadsteater, stora scenen | Evigt ung av Erik Gedeon

Regi: Eva Gröndahl

I rollerna: Elin Bornell, Eva Claar, Frederik Nilsson, Lennart Eriksson, Maria Nilsson Havrell, Rolf Hedberg, Sven Olof Jansson

Spelas t o m 27/10

Signaturen ”Kent” har i Borås Tidning (7/9) klagat över att Stadsteaterns nya chef Monika Wilderoth sagt sig välkomna en bredare publik än den ”vita medelklassen”. Om ”Kent” oroas över mångkulturalism på teatern kan jag hälsa att det är i stort sett riskfritt att gå på Evigt ung – pjäsens solidaritet ser djupare än hudens färg.

Året är 2052 och det råder ihållande kulturskymning. Borås kommun slaktar både vård och kultur och har förvandlat Stadsteatern till ålderdomshem för gamla skådespelare. Syster Maria (Maria Nilsson Havrell) tar ensam hand om hela kollektivet, välkända ansikten ur den fasta ensemblen som även de spelar sig själva med egna förnamn. I samlingsrummet hänger porträtt av teaterns tidigare chefer. En av dem, Tom Deutgen, är ännu aska i urnan på bordet. Vanvård av gamla, nedskärningar av kultur – man borde gråta, men inte då.

Svensk-schweizaren Erik Gedeons svarta komedi individualiserar åldrandet, precis som Carin Mannheimers senaste pjäser. Men där stannar likheterna. I Gedeons egen genre, ”sång-drama”, är det musiken som för föreställningen framåt. Här förekommer knappt några repliker och handlingen är tunnare än ett skosnöre.

Gamlingarna sjunger fram sin tillvaro på hemmet med låtar hämtade från rock, pop, progg, evergreens. Solosång – med Rolf Hedbergs piano som tillräckligt ackompanjemang – växer till duetter, potpurrier, minidramer, slapstick. Komik uppstår snabbt och oväntat i de långsamma kropparna, i lyten och läten. Inte minst gnistrar humorn i kontrasterna när kärva Syster Maria seglar in och nedlåtande sjunger en psalm eller käck barnmelodi. Makt kan utövas också med en sång.

Det är en frigjord och skön föreställning som Eva Gröndahl regisserat. Ensemblen är uppenbart trygg i hennes händer, porträtten av de åldrade aktörerna är generösa, vissa nästan skamlöst njutbara. En extra eloge till Elin Bornell, ensemblens yngsta med längst kvar till pensionen, hennes grå mus med lätt Tourettes är föreställningens peppar och salt.

Har man det så här livat på hemmet, då kan jag nästan tänka mig att åldras.