Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bonney och Vox kom starkt efter halvtidsvilan

Det höll på att gå riktigt illa när när resultatet skulle presenteras av samarbetet mellan Barbara Bonney och vokalkvartetten Vox i Vara konserthus.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Samarbetet mellan vokalkvartetten Vox och Barbara Bonney kan, om jag förstår rätt, ses som en form av utvecklingsprojekt, och det låter förstås väldigt rimligt att låta sig inspireras av en sådan världsstjärna när man skall föra ut sång på bredare fält.
Att i sådana sammanhang dessutom sammanfatta ny kunskap och nya synsätt i form av konsert är självklart. Men där höll det på att gå riktigt snett, eftersom ordinarie sopran i kvartetten gick och blev sjuk. Att då ha etablerade kontakter med en artist som Nina Åkerblom Nielsen är förstås guld värt. Hon kastade sig med inlevelse och imponerande säkerhet in i det ganska omfattande materialet med en dags varsel.
Vissa omdispositioner behövde säkert göras, men hur och vilka framgick inte, vilket får ses som ett tecken på att det från början måste ha funnits en stor konstnärlig trygghet i ensemblen.
Till denna bidrog naturligtvis i hög grad Magnus Ricklunds stabila, och diskret pådrivande pianoackompanjemang.
Det var Mozart för hela slanten före paus. Dock endast till mindre del av Wolfgang Amadeus!
Har själv tidigare endast hört något enstaka verk av sonen Franz Xaver. Nu blev det tillfälle att bekanta sig riktigt rejält med honom. Ingen oäven musik även om han i sin tidsålder har många konkurrenter som är lika bra eller bättre. Men visst fanns det både charm och humor i några av de mer personliga sångerna. "Ich bin der erste Buffo" exempelvis, en liten humoristisk pärla medan exempelvis Le Baiser visade på fina lyriska drag.
Men det kan inte hjälpas. Har man fem sångare och en pianist, så är det ensemblesång som man i första hand vill höra. Så därför kändes det inte som om konserten riktigt kom igång förrän efter paus då Brahms Liebeslieder-Walzer stod på programmet. Men då blev det också ett musicerande med både svepande gester och innerlig värme. Av bara farten blev slutligen Vaughan Williams Serenad to Music en lyssnarupplevelse utöver det vanliga genom dels tonsättarens mycket raffinerade sätt att arbeta med harmoniken, dels genom att musiken säkert hade nyhetens behag för de flesta av oss i Vara konserthus.