Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blomquist & Bjurwald: God dag kampsyster!

Kvinnorna i den högerextrema rörelsen får fylla funktionen av maskotar, modersgestalter eller prydliga partirepresentanter. God dag kampsyster! är en viktig bok om andrahandsmänniskor i machomiljö, tycker Lisa Ahlqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Hur ska avgrundshögern vinna kvinnorna? I slutet av 90-talet försökte sig Sverigedemokratisk ungdom (SDU) på att lansera begreppet nationalfeminism, i hopp om att bryta bilden av en organisation med bara mossiga unga män i medlemsleden. Löftet om kvinnokamp på Moder Sveas vis (värna nationen och den vita familjen) lockade visserligen inga väldiga gäng med tjejer, men var ändå ett tecken i tiden. Feminismen växte och prövades mot diverse partiprogram och prefix, men passade nog aldrig riktigt bra ihop med nationalismen.
Om kvinnors roll och utrymme i en i grunden antifeministisk rörelse skriver journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i sin bok God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern. Blomquist och Bjurwald statistikkammar några års medlemslistor i Nationalsocialistisk Front (senare Folkfronten), pratar med en principfast gammal nazitopp och ett par avhoppare från Nationaldemokraterna, läser akademisk litteratur och internetforumet Nordisk.nu och återanvänder material från tidningen Expo. Utifrån dessa studier och intervjuer drar de slutsatsen att antalet organiserade kvinnliga rasister ökat under det senaste decenniet. Mot det konstaterandet finns väl inget att invända, utom att i förhållande till extremhögermännen är extremhögerkvinnorna fortfarande få. En bit in på 00-talet var till exempel var sjätte medlem (118 av totalt 885 personer) i NSF/Folkfronten kvinna.
Inom de svenska, demokratiska partierna är kvinnorna numer nära nog hälften, men det kan förstås ha något att göra med att dessa organisationer under de senaste trettio åren krympt till hälften av sin tidigare storlek. Vad beträffar de så kallat nationella kvinnorna, är de uppenbarligen färre men värre än under glansdagarna på 30-talet. Och däri ligger väl också själva anledningen till att Blomquist och Bjurwald gjort sin pilliga granskning. Den högerextrema rörelsen bjuder rikligt av hot, hat och läskiga bokuppslag. God dag kampsyster! är för sin del en engagerande undersökning av en bunt politiska grupperingar, som snabbt förbrukar sina aktivister och är i ett ständigt behov av nyrekryteringar.
Kvinnorna i NSF/Folkfronten var i snitt 20,5 år när de gick med i organisationen. De stannade i knappt 1 år och 10 månader. NSF/Folkfrontskvinnorna hade låga eller inga inkomster, var huvudsakligen bosatta i södra Sverige och hade inte sällan halkat in på nazismen via ett intresse för vit makt-musik eller irritation på enskilda invandrarkillar. Blomquist och Bjurwald blandar ganska friskt mellan raka fakta, personliga vittnesmål och funderingar och högstämda, kamplystna citat. Man riskerar visserligen inte att drunkna i detaljer, men av den här boken kunde man kanske önska sig lite mindre av impressionistiskt återgivna nationaldagsmarscher och mer av samhällsutvecklingen i stora drag. Författarna drar dock en direkt parallell mellan sviktande jämlikhet och vissa kvinnors dragning åt ytterkantshögern. "Många av de kvinnor som har ett rasistiskt engagemang är insatta i feminismen, men har valt att ta avstånd från den - och till och med aktivt arbeta mot den. Dessa kvinnors antifeministiska engagemang visar på ett helt annat problem, nämligen att feminismen aldrig har blivit folkligt förankrad i Sverige", skriver Blomquist och Bjurwald i ett försök att förklara hur människor kan föredra en känsla av exklusivitet och utvaldhet, framför en strävan efter verklig frigörelse.
Att hyllandet av (det rasrena) moderskapet är ett centralt inslag i de högerextrema ideologierna, framgår med all önskvärd tydlighet av denna bok. En äktsvensk kvinna förkroppsligar den sunda nationen och måste skyddas från utländsk smuts och invasion. Och medan en del kvinnor tilltalas av tanken på att bli ett slags arisk madonna, erbjuder samtidigt de härjigare grenarna av den rasistiska rörelsen en möjlighet att avvika från det traditionellt omvårdande kvinnoidealet. En tonårig skinnskalletjej kan ju tillåtas tänka mindre på att uppträda städat och partitaktiskt än en parlamentarisk Nationaldemokrat-mamma.
Det är alltså i skärningspunkten mellan gamla och nya, militanta och lite lagom uppmjukade könsrollstolkningar som kvinnorna inom den rasistiska rörelsen befinner sig. De kan organisera sig och ta plats i såväl moderpartier som särskilda kvinnoavdelningar, men alltid i syfte att bekräfta den patriarkala vålds- och världsordningen. Högerextremismen vore helt enkelt inte högerextremism om den dominerades av kampsystrar. De relativt få kvinnorna får i stället fylla funktionen av maskotar, modersgestalter eller prydliga partirepresentanter. Om dessa andrahandsmänniskor i machomiljö har Maria Blomquist och Lisa Bjurwald skrivit en viktig bok, som borde få en och annan uppföljare.