Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Åsa Lantz bloggar i GP:s monter.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blogg: Post Mäss-depression, hört talas om?

Söndag 20.42

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En kvinnlig författare beskrev fenomenet häromkvällen (på torsdagen, när alla ännu är taggade och alerta) som att man en gång om året badar i uppmärksamhet, av läsare, förläggare och kollegor, och sen kommer man hem. Till det vanliga. Stjärnan som just börjat se champagne som basföda is no more. Familjen verkar inte fatta alls att deras uppgift är att boosta henne, tvärtom, de förväntar sig att hon ska serva!

Över ett antal hem i landet (främst över Söder i Stockholm) ruvar därför en något tung stämning den närmaste tiden.

Själv gjorde jag pinan kort. Gick direkt hem och skurade toaletten.

Platser återgår också till det normala. Parkbaren till exempel, så uppmärksammad och ivrigt studerad blir den bara en gång om året. Berusade affärsmän i all ära, berusade författare är ändå något annat.

Korsvägen. Både busschaufförer och spårvagnsförare drar en suck av lättnad över att slippa kryssa mellan ystra bibliotekarier. (Här fick jag plötsligt en inre bild. Kosläppet. Ni vet, när korna släpps lösa på våren efter en hel vinter i lagårn? Ni kan följa hur jag tänker?)

Kulturstaden. Tillvänjning går fort. Det räcker med några få dagars upplevelse av specialspäckat och uppfinningsrikt program på bibiliotek, museer, boklådor och andra ställen för att vilja ha så jämt.

Själva mässhallarna. Snart tömda på kultur. Och fyllda av byggförnödenheter och nördar av annat slag, om ett par dagar börjar byggfackmässan.

Livet går vidare. Det är bara ett år till nästa Bokmässa. Det borde räcka för att lära sig lite tyska.

Välkommen till min värld.

Söndag 15.55

Varför finns kvinnor?

Finns hon för män att tillfredställa sig på och för barnlösa för att bära och föda fram barn?

Eller finns hon för att leva själv och själv bestämma om hon vill ha sex och om hon vill ha barn?

De som tycker att prostitution är ett yrke som alla andra viftar ofta stolt med att det faktiskt finns fackföreningar numera, för horor.

Dock visar sig Ekis-Ekmans rundresa i Europa att de fackföreningarna mest existerar som slagträ i debatten. Av Hollands ca 25 000 prostituerade är – uppskattningsvis – hundra medlemmar. Och den enda aktivitet förbundet initierat är att Redlight District ska få ha öppet också på natten.

En fackförening som pläderar för längre arbetstider.

I Tyskland säger förbundet stolt att de aldrig haft någon konflikt.

Kvinnor som ska bli surrogatmödrar får förresten gå en kurs där de lär sig skilja jaget från det som ska säljas. Alltså livmodern, och barnet. Varat och varan.

Frihet eller ofrihet?

Läs, för allt i världen. Läs.

Kajsa Ekis Ekman vrider de stulna begreppen ur händerna på prostitutionens försvarare.

Och så förflyttar vi oss med ett swosch till en annan, extremt ytlig nivå.

Tittar inte cafépersonalen i Gothias lobby lite hotfullt på mig? Jag försöker dölja namnbrickan men det är för sent. Espresson känns ovanligt stark.

Antagligen är jag redan förgiftad.

Söndag 14.50

Lite matnörderi:

"Den sufflerar lite, innan den ger sig på mitten."

Baalack om pajen hon just ska sätta in i ugnen.

"Har ni någon förteckning över celebriteter som gått in idag?"

Fråga från man på kändisspotting

Så här i slutet av mässan är det många som oroar sig för konsumtionen. Gå till hälsoscenen klockan tre och få veta allt om hur beroendet funkar.

Hälsorisker, drogberoende och skrupelfria lobbyorganisationer. Johan Frisk pratar om Sötsug.

Söndag 13.55

Katerina Janouch apropå varför kvinnors underliv fortfarande inte är något vi pratar öppet om:

"Tänk om kvinnor skulle snöa in på sin klitoris - precis som män alltid snöat in på snoppen - vem skulle då städa?"

Från Kockteatern och Alexandra Zazzi:

"Nu lämnar vi det nyttiga bordet helt utan kolhydrater och går över till ett med bara kolhydrater. Snabba såna."

Therese Baalack:

"Ett bord med positiva kalorier."

(Över ett gigantiskt tårtbord)

Söndag 12.31

"Det uppstod en del problem. Till exempel ville Anna Höglund att familjen skulle bestå av två mammor eller två pappor. Uteslutet, sa georgierna."

"Då får i alla fall pappan laga mat och städa."

"Nej, nej..."

"Till slut blev det en storasyster som spelade fotboll och en brorsa som ville ha gelé i håret."

Marie Oskarsson om en av många klurigheter med projektet svenskar och georgier gör barnböcker tillsammans.

Söndag 10.08

Gud finns. Han hör bön. Jag fick en riktig man igår på förlagsfesten.

Han heter Håkan och är lång och stilig. Framgångsrik. Erfaren, berest. Rik.

Och har öron.

Det finns ett bibliotek på 42a gatan i New York där Håkan tycker att jag ska sitta och skriva. När jag väl flyttar dit...

Håkan tycker inte att det är så mycket att åbäka sig över, att lyckas få till en bok om året.

Bara att skriva på.

Håkan Nesser - du vet det inte än, men du är numera min mentor.

I övrigt – att dela hiss med Nadine Gordimer är en särskilt upplevelse. En närapå andlig stämning infinner sig i närheten av en sådan fantastisk människa.

Man vågar inte andas. Hon är så vacker men ser så skör ut, kanske faller hon omkull?

Men skörheten är bara lur.

Fru Gordimer avböjde bestämt välkomstchampagnen.

Och beställde en whisky.

Ursäkta, men här kommer nu ett litet egoartat lyckofyrverkeri. (jag håller det kort)

Jag är så himla glad över någon gång då och då få vara bland alla dessa skitbegåvade, förunderliga författare!

När jag slog upp tidningen i morse satt jag bara och pekade. "Han satt mitt emot (Nuruddin Farah), Susanna Alakoski satt två stolar från (snygg och bitande kul), Petina Gappah drack jag kaffe med häromdan. Louise Boije af Gennäs och Alexandra Coelho Ahndoril förde en bit bort en diskussion om politik som jag kunde ha mördat för att vara med i.

(Så, nu är det över)

Tillbaka till allvaret och själva Bokmässan.

Visste ni att Emma Hamberg har ett förflutet i porrindustrin?

Jodå, hon erkände det själv, igår. "Knugen knular okså" Så stod det på omslaget till den porrtidning hon gav ut.

Som tolvåring.

See ya.

Lördag 18.11

Gode Gud, fixa en bra man åt mig i kväll.

Gärna snäll och lite rolig. Kanske en som kan lyssna?

Inte för många av samma sort, Gud, lova det. Inte som Det Där Året.

Inte så. Inte Ranelid, Brunner och Ragnar Strömberg på samma gång.

Det finns ju så många andra män att ha till bordet på en förlagsmiddag.

Tummis?

Lördag 16.35

Förlåt GW!

Jag missade dig. Och förlåt Erica och Maria. Jag missade era seminarier också. Jag hade kryssat i dem, ville verkligen veta vilka verkliga brott som går att skildra genom fiktion, och vilka som inte. Och jag ville höra Jongs syn på hur vägen framåt kan se ut. Men jag fastnade i baren! Efter mitt eget seminarium kunde jag plötsligt andas. Och dricka.

Det kom inte jättemånga. Men Marcus Birro hade bara några fler besökare än jag. De älskade honom, å andra sidan. De skrattade åt allt han sa. Från tillförlitlig källa har jag hört att medelåldern hos Marcus groupiesar är åttio. Och att många har rollator.

Det hade ingen av mina.

Lördag 13.49

Jag hörde att Den Stora Tidningens kulturredaktion gjorde sig en trevlig kväll i torsdags. Det tumlades bokstavligt talat runt rejält.

Hoppas ingen skadade sig.

Hett tips från Magdalena Ribbing förresten, om man råkar stöta till någon är det trevligt att säga Ursäkta.

De flesta som hör av sig till hennes frågespalt är barn till 68-årsrevoltörer som sket i bordsskicket och drack äckligt rödvin och delade sked till linsgrytan. Dessa nu vuxna barn är helt vilse i etikettspannkakan.

Lördag 11.44

På ett bord på andra våningen ligger en ensam bok med en postit-lapp på. "Varsågod! Ta en bok. Hoppas du gillar den. Hälsningar: Johanna L."

Sedan kommer en ung, naken, man-ängel fram. Han undrar om vi vill ha lite förströelse under tiden vi dricker kaffe.

Alla vill men ingen vågar säga ja.

"Jag pratar så här mycket för att jag bor på en liten, ensam ö." Helena Sigander, Deckarscenen.

Jag: "Bra idé det här, med korsförhör. Två deckarförfattare på scen samtidigt."

Källan: "Kan vara. Om de båda pratar med varandra. Låtsas om att den andre finns."

Och så en insikt. Jeezes, vad många företagsamma människor det finns här. Ta de som driver Ordrum, som kommit på Möteskokboken 1 och 2. Två böcker om hur man tillagar ett bra möte. I olika länder. Med olika syften. Olika människor. Nu är de nominerade till Svenska Publishingpriset.

Nu ska jag gå och lyssna på en ny kompis. Anna Bovaller, jurist och författare. 12.00.

Lördag 10.38

"Jag skriver helt enkelt för att få hämnd." Ramona Fransson, deckarscenen.

Den som planerar scenintervjuer klockan halv tio borde få stå där uppe själv. Ensam. I en tom mässhall.

Om inte Håkan Nesser tröstat och sagt att det var lika tomt borta hos honom hade jag gått hem.

Lördag 07.32

Bokmässan är lite som en filminspelning. Mycket väntan.

Igår var det middag med min agentur, Grand Agency, på en tapasrestaurang på Avenyn. (Börjar på El och slutar på zon.) Vi var säkert tjugo stycken. Maria Ernestam, Kajsa Ingemarsson, Lina Forss, Varg Gyllander, Anna Jansson, Lars Rambe, Bob Hansson och många fler.

Åtta var tiden. Nästan en och en halv timma senare kom maten.

Per qué så tarde?

"Ni är ju så många", blev svaret.

"Vi vet. Det var därför vi beställde i förväg."

"Men vi har ju fler gäster än ni."

"Är inte detta en restaurang?"

Svultna författare suger i sig mycket vin. Och pratar om kärlek. Särskilt om Bob Hansson är ibland dem.

Men nej. Bob hade fortfarande inget recept på hur man får kärlek att funka.

Frågan kom också upp (eftersom det är lätt att se Bob som expert på ämnet) om spänning mellan två personer kan uppstå utan att båda känner den? Alltså, kan jag uppleva att det sprakar mellan mig och någon, som inte alls känner något sprak?

Det trodde Bob.

Följdfråga: Om jag blir varse ett sådant intresse från någon, och inte känner samma, har jag då en moralisk skyldighet att meddela det?

Där tvistade vi lite.

På tal om agenter. De är ett växande inslag på mässan. I agentcentret tillbringar de alla mässans öppna timmar med möten. I år är de besökande utländska förlagen flera än vanligt eftersom när Londonmässan var höljdes världen av isländsk aska.

Glömde förresten en viktig spaning från Göteborgs-Postens lunch igår. En författare valde att delta men ändå inte delta. Genom de stora restaurangfönstren kunde man se författaren ensam inta sitt dryckjom ute på terrassen...

En markering av självständighet?

Jag nämner inga namn. Men han hade stort, rött hår.

Ett tips till Park Aveny: Toapapper. Believe me, en jättebra uppfinning.

Fredag 16.28

Jag mötte just en chefredaktör för en tidskrift som byter namn varje decennium.

Vi gick om varandra på toa.

När jag var debutant, och vill skriva en sak för hennes tidning tackade hon nej med motiveringen: Vi kan ju få vem som helst. Varför skulle vi välja just dig?

Men jag är inte långsint. Tänker inte skriva något ytligt hämndaktigt alls om hur hon såg ut, eller om hur det går för tidningen eller så.

Fredag 16.18

Avlyssnat i salarna:

Denise Rudberg, inbiten Östermalmsbo, apropå frågan om vad miljön, innerstad eller förort, betyder för författarskapet: "Jag bodde en tid i Saltsjöbaden. Det var den mest kreativt hämmande miljö jag upplevt. Klockan nio slängde någon en atombomb så att allt blev tyst och dött ända tills männen kom hem från jobbet. Under dagen sågs annars bara två typer av män: Brevbäraren och fastighetsmäklaren."

Beate Grimsrud, apropå förekomsten av inre röster i huvudpersonen Elis liv: "Elis läkare säger faktiskt till henne att alla människor hör röster men de kommer bara fram på natten, i drömmarna. Man har som ett inre toastolslock som sluter tätt. Men hos dig, Eli, står det och glappar."

Grimsrud igen, på frågan om hon vill väcka debatt med sin bok: "Gärna. Bara jag slipper föra den. Annars har jag ju faktiskt skrivit en bok inifrån en värld som väldigt få människor känner till. Där människor kan bältas i flera dagar. Det får man inte göra med människor i fängelse."

I övrigt skulle jag önska att utfrågare som lägger sig till med heliga röster inför en bra bok slutar med det.

Snart ska jag få en timmas full uppmärksamhet från en rikets husgudar! Mark Levengood. Han ska fråga mig om vad ett barn kostar. Internationella torget, stora scenen. 17.00.

Fredag 14.28

Bröst i fokus.

Jag har just varit på ännu ett mingel där "alla" var. Vart man sneglade stod en litterär gigant. Eller, ja. Inte bara, vissa är giganter av annat slag. Penngiganter.

Som Cecilia Hagen. Eller Jonas Hallberg. (fast han pratar och spanar väl snarare än skriver?)

Märta Tikkanen var i alla fall vackrast. Det måste vara all kärlek, lycklig och olycklig som skapat det ansiktet.

Men till mina bröst.

Sällan har de fått sån uppmärksamhet. Jag är inte utrustad på det viset att de brukar pocka på uppmärksamhet. Men idag. Knappt hade man inlett ett samtal förrän motståndarens blick gled nedåt. Vilket han, eller för all del hon, försökte dölja.

Till namnbrickan.

Kanske borde en sådan okunskap om min person gjort mig bedrövad? Men, förstår ni, det är det fina med bokmässan, den är så demokratisk.

Jag såg människor, vilkas namn torde vara inskrivna i himlen, uppleva samma sak. Att reduceras till bröst.

Nog om det, vi drack en del. Och hejade på pristagaren som ingen hade läst. Än.

Nu väntar Denise Rydberg. Och Eva Susso.

Fredag 11.02

Jag ser i programmet att Thomas Bodström är här.

Men vilken tur att han ändå flyttade! Tänk om han sagt till familjen att nej, nej, vi kan inte flytta till Amerika nu för jag ska bli minister. Och så blev han inte det.

Fast han hade kommit på en bra lösning, en Plan B, om valet gått åt ett annat håll. En vikarie. Om röd-gröna skulle vinna valet kunde han både äta kakan och ha den kvar.

Bra för alla. För honom. För Claes. För Firman. (varför gå utanför familjen?)

En liten oro bara. Kritiken mot Claes för hans inblandning i Sveriges kanske största rättsskandal genom tiderna. Qvick-eländet. Och kritikstormen lär inte vara över utan tvärtom tillta.

Men, en paxad post är en paxad post. Och en människa har väl rätt att välja sin vikarie?

Nu behövde aldrig plan B sättas i verket. Och alla bokläsare är så glada, så glada. Böckerna lär komma i en strid ström över Atlanten.

Själv blev jag intervjuad om Selma Lagerlöf av två trevliga litteraturvetare från Lund, i mitt bokmässevardagsrum Gothiafoajén. (som inte ville servera mig kaffe för att det fattades några minuter till tio)

De arbetar på en bok om medialiseringen av författare. Och fascinerades av att litteraturforskarna förfasat sig över att jag i min TV-serie härom året visat att Selma kunde vara både klok och kåt. När samma sak var alldeles okej att hävda i böckerna som bygger på Selmas egna brev?

Forskning ja, fiktion nej?

"Det är som här på mässan!", sa Anders Olsson. "Hit kommer läsare för att träffa författare av kött och blod. Inte för att närstudera texter."

Sant rutet, tänker jag och låter mig följa med i kroppsfloden som väller mot ännu ett spännande seminarium. Och ler åt tanken att min Selma-serie startade en flod av böcker, filmer och serier om stora människor. Ingen oproblematisk sak kanske, men de förlänger i alla fall livet för några stora med säkert hundra år.

Torsdag 21.21

Petina Gappa: (fritt citerat på frågan om den märkliga förväntan som afrikanska författare har att förhålla sig till, att representera ett helt land, eller ännu värre, en kontinent) "När jag borstar tänderna på morgonen tänker jag inte: Wow, här står jag och ser på en svart, afrikansk kvinna som borstar tänderna."

Petina Gappa: (fritt citerat på påståendet att hennes och Maïssa Beys författarskap handlar om förlust) "Det får mig att låta som en countrysång. Du vet väl vad man får om man kör en countrylåt baklänges? Man får ett hem, man får en man, man får en bil..."

Maïssa Bey sa också kloka, roliga saker.

Visste ni förresten att det bor en kvinna i en av K-hallarna? ? Efter varje framträdande kommer hon fram och ber om en autograf. Och går och sätter sig i bänken, i väntan på nästa. Så är det varje år.

Anyway - när jag efter seminariet och en kaffe med Gappa (skryt! Ja! Vi har samma förläggare!) tumlade in på toaletten var jag kanske inte så nogsam. Först när doften trängde sig på vaknade jag upp. Och de små fläckarna kring toastolen.

Och jo, så var det. Jag hade tagit fel dörr. Kvinnor pissar inte bredvid.

I Gothias lobby var jag senare kringvärvd av historier från dagen. Upprörda, missnöjda, mest. Men jag såg också halva Kepler trippa förbi. Vacker och klok. Den här hade klackar.

Jag avslutar dagen med en tredje kövarning. Upp till Bonniers mingel på Gothias 18e våning var man bjuden. Efter att jag och ytterligare ett gäng - bland andra Morgan Alling - åkt upp och ner och fram och tillbaka i diverse hissar som alla var fel - stod vi slutligen vid målet. Bara för att inse att ännu ett kösystem väntade! Mingelbaren var redan full och får att vi skulle få komma in måste andra komma ut. Och vem är färdigminglad på en kvart? Brandskäl var vad som åberopades. Jo jo. Det vet man väl, kö skapar ännu längre kö. ("har ni fest eller?")

Annars var Alla där.

Parkbaren fick dock klara sig utan mig denna kväll. Men bara denna.

Torsdag 14.53

Utanför Maja Lundgrens seminarium cirklar poliser. Vem har hon förargat nu?

Jag gick in, fylld av nyfikenhet. (inte bara på poliserna)

Den mest förekommande meningen i hennes prat var: "Det tänker jag inte avslöja."

Satte en viss prägel på stämningen. Men tillräcklig för att provocera så?

Vidare, till ondska. Ämnet för Ann Heberleins och Anders Johanssons seminarium. "Jag ska inte basha Leif Silbersky hela timmen", sa Heberlein. Apropå advokatens tilltag att läsa högt ur Att döda ett barn, under Englarättegången.

Hon sa också att det på senare tid sagts saker i media som aldrig kunde sagts för några år sedan. Sjätte namn på SD:s lista hävdar att vi måste stoppa "den muslimska invandringen", annars har vi inbördeskrig inom ett par år.

Så tar man ett korn rädsla ur människorna och göder det så hon till slut tror att det handlar om vi eller dom. Deras död eller vår.

Dags att utfärda ännu en varning: På andra plan hänger en lockande skylt: Eat and Go. Låter snabbt?

Gå inte på det. Första kön tog en kvart. Sen fick man stå i ännu en för att uthämta den betalda födan.

Den kön rörde sig inte. Efter femton hungriga minuter dristade jag en fråga. Fick svar: Riset var slut!

Ingen info dock till de hungrande som snällt fortsatte att köa. Var det ett event? För att få oss att engagera oss i svältens Afrika?

I alla fall, jag slevade i mig lite kött och sås till ljudet av en välbekant, knarrig röst från Expressenmontern. Och tänkte: Finns såna karaktäristiska röster inom litteraturen längre. Som alla, säger alla känner igen?

Då sa den småländska damen bredvid till sin väninna: Vem är det som pratar?

Lärdom? Lägg inte egna referensramar uppe på andra. Det gör bara ont när de går sönder.

Torsdag, 11.20.

En varning...

Ställer du dig i kön till Hotell Gothias café riskerar du att förbli där.

Det går väääldigt långsamt.

Annars är hotellets lobby en utmärkt plats för privatspaning.

Till exempel är jag nästan helt säker på att jag såg Agneta Pleijel. Men när jag tittade i programmet ska hon inte vara här.

Har hon gått fel? Smitit in i smyg?

I vilket fall var hon lika snygg som vanligt.

I övrigt är ett av de mest frekvent använda orden i ljudbilden Sverigedemokraterna.

Intressant, för den gruppen måste samtidigt vara den mest frånvarande.

Nu: Maja Lundgren.

Torsdag, 10.00.

Premiär!

Fel tanke att ha när man tränger sig igenom Bokmässans folkmassa: Håll i väskan.

Människostinna Bokmässan är nog inget tillhåll för väsktjuvar.

Så håll inte i väskan, kasta dig in i massan bara. Möjligen ligger plånboken pyrt till för att du själv sliter upp den hela tiden.

Än är det tidigt, första dan. Inga Stora Namn skådade. Men många företrädare för den antagligen roligaste, för oss författare oumbärliga, men minst betalda yrkeskåren av alla: Bibliotekarierna.

Heja er! Festa på nu, det är ni värda.

Snart ska jag kasta mig bort till debattscenen där projektet Röst håller debatt om ungdomar och politik och världen.

De mötte mig redan vid ingången, lite huttrande men engagerade ungdomar satt utanför containern i vilken man kan gå in och få veta saker om de unga rösterna.

Gör det!

Hörs snart igen …

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.