Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Biografkedjornas corona-kris visar på en djupare problematik

Hynek Pallas skriver om biografernas kris, utifrån en debatt i Storbritannien om filmens roll under coronapandemin. Monokulturen inom bions ekosystem är ett problem, menar han.

”Anledningen till att folk kommer vilja återvända till biografen är – glädje”. Branschmagasinet Varietys chefskritiker Owen Gleiberman skrädde inte orden när han nyligen gick loss på Christopher Nolans ”Tenet” som ”fel film vid fel tid” (4/10). Enligt Gleiberman var den enligt honom oförståeliga filmen inte vad publiken, och därmed biograferna, behövde under en global kris.

”Tenet” är en storfilm, dessutom en som drog in rejäla summor. Men inte glad nog för att dra man ur huse i den enorma utsträckning som krävs av en så kallad ”tentpole”-film idag.

Gleibermans kolumn kan avfärdas som trött kritikersvada. Men, tillsammans med Boris Johnsons käcka uppmaning till britterna att stötta biografen, så för den tankarna till andra världskriget, en annan internationell kris då filmpalatsens härd blev viktig. Något nöjesindustrin inte var sen att utnyttja.

Det finns många anledningar till att inte jämföra andra världskriget och covid-pandemin. Biografen var i många länder inte farlig att besöka. I England, där biograferna under krigets första veckor tvingades stänga för att sedan öppna igen, uppgav omkring hälften av befolkningen att de regelbundet besökte dem. Och eskapismen var dubbel: möjligheten att få fly in i filmens värld, förstås, men också att fly de trånga överbefolkade hemmen. Särskilt kvinnor såg inte puben som ett alternativ.

Filmer om kriget var självklara, ”Casablanca” var en av de amerikanska favoriterna 1943, ”Det började i Berlin” en av de brittiska. Och det gjordes både som ren propaganda, liksom dramer och komedier där frågan fanns i bakgrunden och talade till människors vardag: en son i fält, den verkliga bostadsbristen där hemma (som i ”Ungkarlsfällan” 1943).

Men dåtidens biograf var också ohotad som eskapistiskt nöje. Att drömma om biografen som den gemensamma brasans ”glädje” 2020 – pandemi eller ej – är att förbise en viktig faktor. Hur biografkedjornas tilltagande besatthet vid allt större filmer sedan länge är del i problemet.

När man har slutat diversifiera utbudet och vant publiken vid att de kan se en storfilm vid 80 tillfällen samma dag så har man skapat en farlig rävsax.

Världens näst största biografkedja Cineworld meddelade efter beskedet att den nya James Bond-filmen skjuts upp igen att de (möjligen temporärt) stänger sina kedjor i USA, Storbritannien och på Irland, vilket 45 000 anställda berörs av. Det är konsekvensen av en kalkyl som bygger på de så kallade ”tentpole”-filmerna, de som blivit biografens existensberättigande.

”Tenet” drog inte in det förväntade. Filmen kallas därmed för offerlamm och dödsstöt (Guardian 6/10). Så en efter en har jättefilmerna –”Black Widow”, ”West side story” – nu skjutits på framtiden.

När man har slutat diversifiera utbudet och vant publiken vid att de kan se en storfilm vid 80 tillfällen samma dag så har man skapat en farlig rävsax. Allt större ”mellanfilmer” har nämligen fått stryka på foten och istället sökt sig till strömningstjänsterna.

Det gäller inte bara multiplexbiograferna som visar en oändlig räcka superhjältefilmer. Picturehouse, Cineworlds finfilmskedja i England, säger till exempel blankt nej till filmer som inom för kort tid visas på strömningstjänster. Därmed kan de nu inte visa två av de mer efterlängtade, Sofia Coppolas ”On the rocks” eller Aaron Sorkins ”The trial of the Chicago 7”. Det är inte många år sedan som de regissörernas filmer var en stor händelse på samma biografer.

LÄS MER: "Bond"-lös höst hotar brittiska biografer

Det finns ljuspunkter, och jag tror det är dessa vi nu bör blicka mot snarare än att förlora oss i James Bonds nostalgi. På andra sidan sundet har Thomas Vinterbergs nya film ”Druk” nämligen haft den bästa öppningshelgen för ett danskt drama på sju år – med 102 366 besök. I skrivande stund har 320 000 danskar sett den.

Filmen har en rad viktiga ingredienser. Förutom en namnkunnig regissör så innebär Mads Mikkelsen i huvudrollen en internationell kändis som briljerar på hemmaplan. Givet de internationella (och svenska) diversitetsdiskussionerna är det en ytligt betraktat förkastlig film med idel vita medelålders män. Men liksom politiken gör bäst i att inte ignorera den vita manlighetens kris, som torde vara uppenbar vid det här laget, är det på sin plats att även kulturen kan vara ventil för detta.

Det är talande att den förra filmen som höll det danska rekordet var samme regissörs ”Jakten” från 2012. Även där krisar en gruppgemenskap med samma förtecken och trasas sönder. Även om ”Druk” är mysigare så är det varken nostalgiskt nationalistiskt glädjegemyt eller kryptisk pseudofilosofi. Däremot ett bekant fenomen som vi kollektivt ges möjlighet att skärskåda. Inte helt olikt den gemensamma nationalsport som pandemi-analyser har blivit, för övrigt.

LÄS MER: Biotoppen: "Tenet" fortsatt etta på listan

”Druk” är långt ifrån den enda starka filmen från en europeisk regissör 2020. Flera har potential att dra vad som en gång i tiden räknades som bra besökssiffror. Men delar av biografnäringen har räknat ut dessa filmer, eftersom de inte på egen hand kan bära upp deras kostnader.

Cineworld stänger dock inte sina biografer i Centraleuropa – de länderna är inte lika ekonomiskt beroende av Hollywoodfilm eftersom deras inhemska filmer gör bra ifrån sig. Den sadistiska, tre timmar långa, svartvita och nästan stumma ”The painted bird” drog till exempel över 100 000 besökare på tjeckiska biografer. Flera oberoende biografer i Storbritannien rapporterar också att de nu kör för utsålda salonger. När publiken kan välja annat än ”Tenet” och Marvel så går independentrullar, utländsk film och klassiker som smör (Guardian 8/10).

Monokulturen och kriget mot andra plattformar har blivit en kvarnsten om halsen på filmkulturens ekosystem. Lösningen på biografkrisen är därför inte att, som under andra världskriget, börja producera och visa globala jättefilmer som fyller oss med den gemensamma brasans blossande glädje.

Det är att vara lyhörd för att begrepp som ”publik” – liksom ”folk” – bäst förstås i sin pluralism.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.