Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bengt Landgren | Mannen från Prag

Rainer Maria Rilke blev det tyska språkets främste poet efter Hölderlin. Mikael van Reis har läst Bengt Landgrens biografi över den ”öster-rikiske snobben”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bengt Landgren

Mannen från Prag – Rainer Maria Rilke, hans liv och hans diktning

Gidlunds

Här följer ett miniporträtt av Rainer Maria Rilke, 1875–1926. I sin dikt såg han sig som det nya seklets Orfeus. I den lite vanligare världen var han en kortvuxen och föga bildskön man från Prag med tunga, drömska ögon och tjocka läppar, flyende haka och glest skägg samt emellanåt en förskräckande andedräkt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som en annan mer beryktad österrikare var Rilke en nykterist och vegetarian som ogärna dansade. Till hans många motsägelser hörde att han svärmade lika mycket för aristokratins feodala lättsinne som för bondska fromhetsideal.

Hans ständiga charmoffensiver mot särskilt högadliga kvinnor syftade främst till att finansiera hans resor och hotellvistelser. Han skrev helst stående vid sin ståpulpet. Han skydde städernas bullrande modernitet, men uppskattade ändå bilfärder. Han överlevde en habsburgsk militärskola som pojke och skulle sedan sky all nationell chauvinism. Som österrikare ville han minst av allt vara tysk, men skulle bli det tyska språkets främste poet efter Hölderlin.

Den ”österrikiske snobben” kallade storborgerlige Thomas Mann honom. De var årsbarn. Kanske hade han också något gemensamt med den åtta år yngre Franz Kafka – de skrev en självmedveten minoritetstyska i den tjeckiska provinsens Prag. Rilke skulle dock snart lämna den döende Donaumonarkin för att bli lite som Nietzsches ”gode europé”. Ständig resenär.

Från allra första början var Rilke också en mycket effektiv litterär strateg. Han putsade på ”Rilke” som på en vapensköld och antydde en hög börd, vilket var önsketänkande. Rilkes litterära flit var emellertid lika anslående som metodisk, vilket redan märks av hans kolossala korrespondens.

I själva verket följer hans författarskap en trappstegslik stegring från ungdomsdikternas vykortssymbolism och jugend (som i Larenopfer), till första originella prestationen i Das Stundenbuch till den förtätade prosan i Malte Laurids Brigge som pekar fram emot Joyce (fast idealet var J P Jacobsen). Från det fattiga livets glans av helighet stegras sedan altituderna – först i Neue Gedichte som förmodligen är 1900-talets tyngst bestyckade diktsamling (två delar, 170 dikter) och något av en avskjutningsramp för de följande apolloprojekten – de tio Duinoelegierna och de femtiofem sonetterna till Orfeus. Därefter svalnar dagen med de många, ofta fenomenala dikterna på franska fram till döden 1926.

Hur hantera denna helhet av liv och dikt? Litteraturen om Rilke är milt uttryckt omfattande och följer olika spår. Det biografiska spåret är ett givet eftersom Rilkes liv sammanfattade en epok, verkstudierna är ett lika fascinerande kapitel. Den berlinske kritikern Gunnar Decker gav för några år sedan ut boken Rilkes Frauen, men Rilke kunde lika mycket initiera en lyrisk kulturgeografi.

Moderna författare framstår som nedsjunkna soffpotatisar vid en jämförelse. Rilke reste eller flydde från Prag till Wien, Berlin, München, Florens, Paris, Capri, Jonsered, Venedig, Milano, allt oftare Paris (sedan den ryska, den afrikanska, den spanska resan) och slutligen schweiziska Muzot där han dör i plågsam cancer.

Bengt Landgrens författarbiografi Mannen från Prag har sin stora förtjänst i att han förenar en mycket utförlig levnadsteckning med en inte sällan minutiös textutläggning av nyckeltexter. Här finns alla kvinnorna, alla resorna, alla dikterna. Tiden i militärskolan, tiden hos Rodin, tiden som inkallad skrivbordsmalaj. Vanligen brukar författarbiografier använda litteraturen på snett vis. Litteraturen förklarar livet eller så är livet rikare skildrat än litteraturen som mest ges svepande summeringar.

Landgren ser så djupt i texterna att de omöjligen kan bli till några biografiska speglar. Det är i själva verket där som den imaginära rymden öppnar sig för Rilkes vision om det Öppna, ”das Offene”, där liv och död är kommunicerande kärl. Rilke är modern poet just för sin brist på hinsideslängtan.

Landgrens framställning är en författarskapsbiografi men är alltså omsluten av en vanlig författarbiografi – utförlig, allseende, historiskt saklig, utan större stilistisk flärd fast livligare än svensk litteraturvetenskaplig normalprosa – syrligt balanserad och ofta engagerad, förstås massivt inläst på sekundärlitteraturen, delvis korrekturläst, fast utan spekulerande sidoblickar på tidsskedet, men med djupsyn på det som vars Rilkes unika gåva. Med Landgrens ord: ”den enorma språkliga kompetensen, böjligheten, den till synes totala behärskningen av de poetiska uttrycksmedlen”.

Vilken i synnerhet handlade om att låta bildspråket växa på oväntat vis, som exempelvis i dikten Archaischer Torso Apollos (Neue Gedichte) där det frånvarande gudahuvudets osynliga blick får hela marmorkroppen att glöda. Rilkes skådande var inte som Rimbauds, samling och svindel istället för stegring och förvirring.

I Landgrens hand är det ett fascinerande liv. Rilke är en pique-assiette som Czelaw Milosz en gång kallade honom. Han var snyltgästen, men vi får också en klar bild för de hårda villkoren. Kamp för brödfödan, hans metod att per korrespondens solochvåra men snart överge kvinnor som om vartannat var älskarinnor och Ersatz-mödrar: Clara Westhoff, Lou Andreas-Salomé, Marie von Thurn und Taxis-Hohenlohe, Magda von Hattingberg, Baladine Klossowska ... Den egna dottern Ruth försummade han grovt.

Rilkes motsägelser läggs så i dagen – attraktionen till halvbildad aristokrati och sedan vänstersympatierna under bajerska republiken 1919. Ofta utfattig, men med tiden också försörjd av några mer normallyriska storsäljare. 7 000 kronor om året v ar en ganska anständig inkomst en gång, men Rilke drömde mer om jordägaradelns grandezza.

På sätt och vis var Rilke både den siste 1800-talspoeten och den förste 1900-talspoeten. Hans språkliga formvärld pekar framåt, men han är inte modernist som konstrevolutionär. Han dröjer hellre vid Cézannes äpplen i stilleben eller Rodins Borgarna i Calais än vid abstrakt konst.

Kandinskij och Picasso är redan en helt annan värld när Rilkes ”tingdikter” kommer ut 1908.

Bengt Landgren är inte författaren som kritiker utan som historiker. Här finns ganska lite av pregnanta påståenden och desto mer av litteraturvetenskaplig förvaltning av en livshistoria med avslutande forskningsöversikt.

Ibland sjunker han för djupt i texterna. Landgren tillhör den strukturalistiska stam som förmår att filea dikter till minsta fonem, vilket jag tycker är avundsvärt (se hans Ekelöf- och Lindegrenstudier). Därmed blir denna bok också en särskilt god introduktion till de märkliga diktskapelserna, men underligt nog nämns inte Arne Melbergs Rilkebok från 1998.

Att dikterna inte översätts kan jag ha en viss förståelse för – trots att vi fått många intressanta tolkningar de senaste decennierna (Lars Gustafsson, Patrik Reuterswärd, Martin Tegen, Erik Ågren, Camilla Hammarström, Helga Krook ...), men att inte eller bara slumpvis översätta brevtext och andra forskare är väl snålt mot läsarna. Det hör emellertid till de absoluta ovanligheterna att vi nu får ett svenskt storverk om en av det tidiga 1900-talets tveklösa serafer.