Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Behöver vi Vattenfall?

Statligt ägande bör bygga på någon form av samhällsnytta. Men Vattenfalls långvariga satsningar på europeisk kolkraft svarar knappast mot svenska miljömål.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det stormar kring statliga Vattenfall sedan några dagar. Det började med uppgifterna om att bolagsledningen planerat att sälja hela sitt eldistributionsnät, något som stoppats av regeringen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det fortsatte med uppgifterna om ett slarvigt skrivet avtal rörande kärnkraftverken i Tyskland, som skulle kunna leda till obegränsade skadestånd vid en allvarlig olycka.

När näringsminister Maud Olofsson (C) nu vid flera tillfällen riktat kraftig kritik mot bolaget har det dock djupare rötter än så.

Vattenfall har under en lång följd av år drivits och utvecklats i strid med de politiska intentioner som funnits – samtidigt som undfallande politiker möjliggjort denna utveckling.

Redan 1997 fastställde riksdagen att Vattenfall skulle bidra till en omställning av energi- och miljöpolitiken. Vad som i själva verket hänt är att Vattenfall kraftigt expanderat i Europa genom köp av olika typer av fossilkraft.

Mest uppmärksammat har varit investeringarna i miljöförstörande tysk brunkol, men detta har bara varit en del av expansionen. Denna har lett till att utsläppen av växthusgaser från Vattenfalls samlade anläggningar i dag är dubbelt så höga som de samlade utsläppen från Sverige som nation.

Den socialdemokratiska oppositionen, med den näringspolitiske talesmannen Thomas Eneroth i spetsen, gick i går till angrepp mot regeringen och Maud Olofsson för att inte ha kommit med tydligare ägardirektiv. Partiledaren Mona Sahlin var mer försiktig och ägnade sig åt viss självkritik när det gällde den tidigare S-regeringens förmåga att styra verksamheten.

Det hade hon all anledning till. Målen för Vattenfall fastställdes som sagt av riksdagen redan för tolv år sedan.

Men näringsministrar som Leif Pagrotsky och Thomas Östros har varit nöjda med de stora vinster i 20-miljardersklassen som Vattenfall levererat varje år. När kritik riktades mot brunkolssatsningar och investeringar i fossilkraft försvarade Östros detta med att vinsterna skulle kunna finansiera förnybar energi här hemma.

Ett under svensk ledning nedsmutsat Europa skulle alltså möjliggöra ett renare Sverige. Det är självfallet att dubbelmoral av detta slag väckt frågor kring det statliga ägandet av Vattenfall.

I den mån staten skall äga bolag bör detta bygga på någon form av samhällsnytta. Men Vattenfall har utmärkt sig mer som miljöstörare än miljöförbättrare, och har inte heller på allvar fungerat som någon prispressare för konsumenterna.

Det är alltså hög tid att regeringen sätter ned foten.

Antingen måste staten ta sin ägarroll på allvar. Eller också bör det nuvarande ägandet successivt fasas ut. Den hittillsvarande halvmesyren är den sämsta varianten.

$1