Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bara lite roligt?

Barnasinne i all ära. Vi bör inte svälja vilka skämt som helst. Särskilt inte om de är en del av en akademisk kultur som tampas med stora jämställdhetsproblem.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Förbjudna ord hoppar ur barnamun, följda av ohejdbart fnitter. Och trotset lyser i ögonen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På sanna sätt tycks många studenter på Chalmers fungera. Med undantaget att bajshumorn övergått i underlivsorienterat "spexande". Bör vi därför bara tiga ihjäl dassklottret?

Att döma av kommentarerna i GP:s nätupplaga anser till och med flera kvinnliga chalmerister det. Och för tjejer som uppgivet vant sig vid att regelmässigt få höra förnedrande tillmälen redan i grundskolan, kanske "skämten" saknar bett.

I rapporten om den enkät kring könsdiskriminering och sexuella trakasserier som genomfördes på Chalmers för några år sedan, poängterades dock ett viktigt faktum. Människor i minoritetsposition är sällan särskilt angelägna om att se eller vittna om respektlös hantering. De vill inte definiera sig som offer.

Hade cortègehumorn enbart varit enskilda utslag av dålig smak hade det inte funnits skäl att debattera den. Men tyvärr har en rad interna undersökningar på Chalmers visat att kvinnoförnedrande skämt är en del av ett vidare problem med jämställdhet inom högskolan.

"Av tradition råder en manlig normering som lett till att kvinnor befinner sig i underläge utan att någon egentligen är medveten därom", konstaterade en fackklubb på Chalmers i ett medlemsblad 2007.

Det skrevs också om en kultur som sitter i väggarna. En kultur som bidrar till att killklubbsjargong försvaras med ord som "barnasinne, och studentikos anda".

En unken "anda" är dock ett problem som inte bara Chalmers tampas med. I mars i vår presenterade fyra andra tekniska högskolor, bland annat Lunds och KTH, ett gemensamt manifest för en jämställd utbildning. I en av punkterna poängteras att "egna föreställningar, kulturer och informella nätverk måste synliggöras och bearbetas".

– Kvinnosynen är nattstånden, sade Johanna Andersson, om cortègeskämten.

Som jämställdhetssamordnare på Chalmers lär hon ha konstaterat det förr. Tack och lov har hennes och ledningens arbete på senare år lett fram till en rad nya råd och strategier.

Att ett annonserande företag, för ovanlighetens skull, protesterat mot övertramp lär ge det arbetet ny skjuts utifrån.

Vidare finns det på riksnivå en medvetenhet om att hela den akademiska världen lider av omfattande jämställdhetsbrister. Könsfördelningen är sned bland lärare, forskare och professorer – inte bara på de tekniska högskolorna. Därför tillsatte regeringen för ett år sedan Delegationen för jämställdhet i högskolan.

Ojämställdheten i högskolan är inte bara en fråga om rättvisa utan också en fråga om kvalitet, konstaterar delegationens första delrapport som kom tidigare i år. Där diskuteras också vikten av att kvantitativa mått på könsfördelning kompletteras med kvalitativt inriktade åtgärder, bland annat för att bekämpa könsstereotypt tänkande.

Att kvinnor fortfarande marginaliseras och sexualiseras i grabbiga akademiska kulturer riskerar att leda till att begåvningar, av självbevarelsedrift, väljer bort vissa utbildningar. De förlorar Sverige på. Därför måste problemen debatteras inte ignoreras.

GP 26/4 -10