Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

A bigger splash

1969 regisserade fransmannen Jacques Deray Bassängen med bland andra Alain Delon och Romy Schneider, en film som Luca Guadagninos A bigger splash är en remake på men där originalets Saint Tropez här bytts ut mot den italienska ön Pantelleria belägen precis mitt emellan Sicilien och Tunisien. Tilda Swintons Bowieaktiga rockstjärna Marianne Lane har tagit en paus i karriären tillsammans med den unge pojkvännen Paul (Matthias Schoenaerts), dokumentärfilmare med ett misslyckat självmord i bagaget, för att repa sig efter en stämbandsoperation.

Brooklyn

Alla som någon gång besökt New York eller någon annan del av USA vet hur det känns att efter landning köa för att få sin stämpel i passet och släppas in i the land of the free and the home of the brave. Den allestädes närvarande, milda nervositet inför tulltjänstemannens utfrågning om syftet med vistelsen samtidigt som man räcker över formuläret där man intygar att man varken planerar några terrordåd eller att man varit inblandad i naziförbrytelser mellan 1933 och 1945.

Filmrecensioner: Vikander glänser mest av alla i The danish girl

Sex stater i mellanöstern har bannlyst The Danish Girl där Qatar härom veckan var först ut, med argumentet att filmen var ”moraliskt depraverad”. Sedan följde Bahrain, Kuwait, Förenade arabemiraten, Oman och Jordanien vilket nu har lett till att Europarådets parlamentariska församling kritiserat i synnerhet Jordanien som nyligen ingick ett partnerskap för demokrati med församlingen och förklarade fördömandet av filmen med att The Danish Girl ”främjar homosexualitet och könsbyte”.

In the heart of the sea

Herman Melvilles roman Moby Dick från 1851 har inspirerat allt från artister som Led Zeppelin (skrev en låt med samma titel), The Bear Quartet (döpte ett helt album efter valen) och Richard Melville Hall (tog sig artistnamnet Moby från boken skriven av förfadern Herman) till Röda armé-fraktionens Gudrun Ensslin som gav sina närmaste bundsförvanter kodnamn hämtade från eposet – Andreas Baader fick heta Ahab efter kaptenen som förlorade sig själv i jakten på den vita valen och Holger Meins blev Starbuck efter en av besättningsmännen ombord på valfångstfartyget Pequod. Kaffekedjan Starbucks namn har för övrigt samma ursprung då det första föreslagna namnet ”Pequod” röstades ner av en av grundarna.

The night before

Det är ett extremt amerikanskt fenomen; stonerkomedigenren där duon Cheech & Chong var pionjärer med filmer som Up in smoke (1978) och Still smokin (1983) om man bortser från tecknade Robert Crumb-filmatiseringen Fritz the Cat (1972). I The night before kommer drogerna i form av innehållet i en liten ask som Isaac (Seth Rogen) får i present av sin hustru som färdkost inför en traditionsenlig utekväll med vännerna Ethan (Joseph Gordon-Levitt) och Chris (Anthony Mackie).

Irrational Man

I samband med förra årets Magic in the moonlight påpekade jag att de som envisas med att påstå att Woody Allen håller en osedvanligt hög lägstanivå förmodligen har missat en stor del av hans produktion de senaste tjugo åren. Jag vidhåller detta efter att ha sett ännu ett verk regisserat av en till synes halvsovande regissör som en gång i tiden låg bakom några av mina absoluta favoritfilmer (Små och stora brott, Fruar och äkta män, Annie Hall och Manhattan Murder Mystery finns alla med på topptrettiolistan).

The Maze Runner: The Scorch Trials

När Thomas och hans vänner inledningsvis transporteras med helikopter av en specialstyrka till en ensligt belägen bas finns en ganska omfattande förhistoria som knappt nämns – nämligen hela första filmen, förra årets The Maze Runner som var ännu en i den långa rad av senare tids filmatiseringar av dystopiska ungdomsböcker som Hungerspelen , Divergent och fruktansvärda The Giver . I The Maze Runner hamnade Thomas i en glänta befolkad av ett gäng killar omgärdad av en lömsk labyrint.

No escape

Det är först när filmen är slut som det slår mig som det senare visar sig att jag varit långt ifrån ensam om; No escape är i själva verket en zombiefilm (men med samtliga zombies utbytta mot blodtörstiga identitetslösa horder av asiatiska rebeller ute efter att döda allt som rör sig men samtidigt lite dumma i huvet). Jack Dwyer (Owen Wilson) har rest till ett namnlöst sydostasiatiskt land med sin fru Annie (Lake Bell) och döttrarna Lucy och Beeze där han fått jobb som mellanchef på ett amerikanskt företag som sysslar med att förbättra vattenkvaliteten i landet.

Dark places

Dark places bygger på en roman av Gillian ”Gone Girl” Flynn och rör sig mellan två tidsplan; dels kring en farm i mitten av åttiotalet där flickorna Debby och Michelle hittas mördade tillsammans med sin mamma, dels i nutid då den överlevande dottern Libby blir kontaktad av privatspanargänget Kill Club, alltsammans återgivet med närmast obefintlig atmosfär. Kill Club är övertygade om att Libbys livstidsdömde bror Ben är oskyldig till dådet och övertalar henne att hjälpa till att lösa mysteriet kring ”The Kansas Praire Massacre”.

Entourage

Trots vadandet i testosteronstinna, närmast misogyna klichéer av manlig vänskap där kvinnor uteslutande hade två funktioner – möjliga ligg eller hot mot nämnda manliga vänskap – fanns det något lite gulligt, närmast präktigt över HBO-serien Entourage ända sedan vi första gången stiftade bekantskap med kompisgänget från Queens – skådespelaren Vince, hans producent och vän E, halvbrodern Johnny och chaffisen Turtle – och deras hollywoodeskapader i sällskap med agenten Ari Gold. Från hur Turtle i pilotavsnittet för elva år sedan blev alldeles till sig av att en tjej på ett party nämnde att hon inte direkt hade något emot avsugningar till hur den sista, åttonde säsongens avslutande episod för fyra år sedan helt fokuserade på hur E valde att stå vid sin gravida flickväns sida och Vince beslutat sig för att gifta sig med sin blixtförälskelse Sophia i Paris samtidigt som Ari bestämt sig för att säga upp sig och satsa på sin försakade familj.

Girighetens pris

Humankapital är ett vedervärdigt ord, en cynisk term som reducerar människan till enbart vinstdrivande resurs där dennes kunskaper och färdigheter är faktorer som förväntas stimulera ekonomisk tillväxt. Girighetens pris heter just så på originalspråk, Il capitale umano, men här lånat från den benämning försäkringsbolag använder när de med hjälp av olika parametrar räknar ut vilken ersättning den har rätt till som genom olycka drabbats av att arbetslivet upphört (även om dubbeltydigheten naturligtvis är uppenbar).

Inherent Vice

Året är 1970 och platsen fiktiva Los Angeles-stadsdelen Gordita Beach där ständigt pårökta privatspanaren Doc Sportello huserar i denna den första sanktionerade Thomas Pynchon-filmatiseringen någonsin. Ex-flickvännen Shasta dyker upp och ber om hjälp med vad som ska komma att bli ett extremt komplicerat uppdrag – hon vill ha hjälp att förhindra att hennes försvunna älskare, den judiska fastighetsmogulnazistwannaben Mickey Wolfmann, spärras in på mentalsjukhus av dennes hustru samt hennes älskare.

The wedding ringer

Det positiva med att The wedding ringer har premiär i februari är att vi därigenom redan nu har att se fram emot ett bioår som bara kan bli bättre. Att ens bemöda sig att redogöra för handlingen är egentligen slöseri med både min och er tid, men eftersom jag nu ställt upp och lidit för er läsare är det inte mer än rätt att även ni blir bestulna på en del av ert liv som ni aldrig kommer att få tillbaka (även om det orättvist nog bara handlar om någon minut för er del).

Ceremonin

Lina Mannheimers film har underrubriken En film om kärlek och vänskap och trots att den som står i centrum här är Frankrikes mest berömda dominatrix Catherine Robbe-Grillet handlar det betydligt mer om allmänmänskliga ämnen som sökandet efter frihet och att våga släppa taget än att som i 50 shades of Grey-flasha med en imponerande tortyrkammare. Även om vi i den här dokumentären får se iscensatta sadomasochistiska ceremonier där nakna män under 84-åringens överinseende tvingas härma kycklingar och får köttslamsor kastade åt sig ligger fokus på intervjuer med människorna i hennes innersta krets och deras totala dyrkan av sin ”souverain” men även om åldrande och ensamhet.

The imitation game

Året är 1951 och någon har brutit sig in i matematikern Alan Turings hem. Hans ovilja att samarbeta gör polisen brydd och när man tar en titt på Turings förflutna finns ingen information om krigsåren – var han möjligen spion? Turing plockas in till stationen där han omgående tar med sin förhörsledare ett drygt decennium bakåt i tiden, till Bletchley Park i Buckinghamshire där Turing 1939 anlitats att tillsammans med ytterligare en handfull unga genier dechiffrera nazisternas kodade krigskommunikation.

Birdman

Han har aldrig varit känd som någon större lustigkurre, Iñárritu – något han visade ytterligare prov på när han medverkade i SVT-serien Bergmans Video och härom året besökte Ingmar Bergmans hem på Fårö där han ömt smekte en tall med orden ”Om filmkonsten vore en religion, skulle det här vara som Mecka eller Vatikanen” och andäktigt slog sig ner i Bergmans fåtölj för att efter en stunds tystnad säga att ”det väcker starka känslor, mycket starka” (samtidigt som Lars von Trier från sitt skrivbord hemma i Filmbyen påpekade att ”Bergman satt säkert och onanerade som en galning i sitt ”kloster” på Fårö, i sitt fantastiska bibliotek och sin hemmabio, i det svenska kulturlivets maktcentrum!”), men Birdman är något helt annat än den Iñárritu vi är vana vid, borta är både gravallvaret och greppet från hans tre första filmer med ett antal parallella öden som genom slumpen vävs samman… i ett enda kontinuum, en enda synbar tagning utan paus (om än viss fejk), utan punkt och vila, ett enda flöde med Emmanuel Luzbekis (Gravity) nerviga, rastlösa kamera likt en småfågel som från fyrtiofjärde gatan förirrat sig in på scenen, i teaterkorridorerna och logerna på Broadways St James Theatre, upp i ansiktet på skådespelaren Riggan Thomson (Keaton) som efter en nittiotalskarriär som superhjälten Birdman i tre filmer tackade nej till en fjärde till priset av att strålkastarljuset riktades om (ungefär som Keatons egen erfarenhet efter sina två Batman-filmer) nu belånat sitt hem i Malibu för att regissera och spela i en egen adaption av Raymond Carvers novell What we talk about when we talk about love och därigenom förhoppningsvis slippa att ständigt associeras med det brottsbekämpande fjäderfäet (någon genuin kärlek till teatertiljorna verkar inte finnas) samtidigt som Riggan har sitt eget ständiga självtvivel att brottas med i form av en inre Birdman-spökröst – som ömsom vårdar Riggans sköra ego, ömsom pulvriserar detsamma – samt medarbetare i form av bland andra den plötsligt inhoppande, manipulativa stjärnan Mike Shiner (Norton), en producent (ovanligt nedtonade Galifianakis) och en dotter (Stone) nyss utskriven från rehab och nu anställd som pappas assistent (som inte förlåtit honom för dennes frånvaro under uppväxten) samtidigt som premiären närmar sig och som om det inte var nog meddelar en kritikerdrake Riggan att hon redan på förhand beslutat såga föreställningen då han ”inte är skådespelare, bara kändis” (filmens fånigaste scen, som om en aktad kritiker skulle våga yppa en sådan arbetsmetod inför den som ska nagelfaras), alltmedan kameran alltså ständigt far runt, svävar fritt, nosar sig fram, flyter omkring till tonerna av Antonio Sanchez hetsiga jazztrummor, en kamera som utser sig själv till denna existentiella svarta komedis centralgestalt vid sidan om Riggan så till den grad att de övertydligt formulerade frågorna om vad man bör vara beredd att offra för framgång och berömmelse lyckligtvis hamnar något i skymundan innan det hela utmynnar i en magisk realism som både fungerar (som greppet att – trots den obrutna tagningen – låta veckor passera) och inte gör det (leviteranden och specialeffekter à la Walter Mitty) och där man aldrig egentligen engagerar sig i huruvida det kommer att gå vägen för Riggan eller inte men där det inte råder något tvivel om att Michael Keaton aldrig mer behöver dras med Bruce Wayne-tråkningar under sin med rätta återuppväckta karriär. .