Lars-Göran har blivit av med sitt jobb som mobiltelefonreparatör efter trettio år och tvingas nu i stället att praktisera på sagoministeriet med att läsa sagor för barn. Han kämpar på, men har det inte lätt. Som en vilsen hundvalp med mobilhölster mumlar, skrapar och självömkar han sig i Staffan Nattséns tolkning genom både Pippi, Den fula ankungen och Harry Potter. Det är hjärtekrossande och mycket roligt.
Hans överordnade från Sagoministeriet (inte chefer, HANDLEDARE) två kulturtantiga Dolores Umbridgear med mjuka sjalar och kalla blickar, övervakar hans minsta ord och avbryter när han låter sig ryckas med och läser fel. Böcker är till för att läsas, inte tolkas. Pippi är stark, rik och glad, inte ledsen och ensam och Lord Voldemort har inte bara en kass dag.
Syftet med föreställningen är tydligt: Alla berättelser har flera sidor. Kanske måste inte prinsessan vara i tornet eller häxan i ugnen. Det har onekligen sagts förr, men visst, vi köper det, barnen och jag.
Det är kul när Lars-Göran blir en livrädd Pippi som springer och gömmer sig när hon får inbrott och med skraj röst lovar tjuvarna att de kan ta precis vad de vill. Och befriande när den fula ankungen lackar för att vem har egentligen bestämt att det inte är precis lika bra att vara anka som att vara svan? Så härligt faktiskt, att jag hellre hade hört honom läsa färdigt alla sagor utan de avbrott som utgör pjäsens konflikt.
Och jag undrar om barn inte redan tänker fritt av helt egen kraft? I sin iver att berätta att sagor får läsas precis hur som helst utgör ju även Lars-Görans bibliotek en berättelse med en tydligt avsedd tolkning.
I snacket efteråt, där barnen får ställa frågor, blir humorn stor när ensemblen försöker styra in fokus på om de elaka handledarna verkligen hade rätt när de klagade på Lars-Göran. Barnen är för upptagna med att fråga om Lord Voldemort och berätta om sina storasyskon och andra saker de kom att tänka på för att orka bry sig om frågan över huvud taget.
Och det är väl det som är grejen med barn – kurser i kritiskt tänkande är svåra att få användning för innan de blivit så vuxna att någon hunnit lära dem att tänka okritiskt. Innan dess kanske man ska låta dem läsa sagor på det sätt de gör bäst: exakt hur de vill. Med just den fria fantasi och det egna tänkande som Teater Uno efterlyser.
