Försvarsövningen Aurora 17 har precis avslutats. Den svenska försvarsmakten har övat att bekämpa ett väpnat angrepp i samverkan med stridskrafter från USA och Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Lettland, Litauen och Norge.
Det som för bara några år sedan var otänkbart – att Sverige i fredstid skulle samöva med tänkbara allierade i krig, i ett scenario med ett anfall från öst, har nu blivit realitet. Flertalet beslutsfattare och debattörer inser att Sverige oundvikligen skulle dras in i en konflikt i Östersjöområdet.
Neutralitetsdoktrinen, att Sverige skulle vara alliansfritt med syfte att kunna vara neutralt i krig, övergavs redan med EU-inträdet. Vi står fortfarande utanför militära allianser vilket bland annat motiverats med att det ger oss handlingsfrihet. Vad denna handlingsfrihet innebär är oklart. Enligt EU:s Lissabonfördrag är vi, om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp, skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel. Detta uttrycks också i den Solidaritetsförklaring som riksdagen i blocköverskridande samförstånd antog 2009.
Sedan minst ett decennium har också i försvarspolitiken klart uttalats att försvaret kommer att föras i samverkan med andra.
Det är märkligt att dessa betydelsefulla skiften i svensk säkerhetspolitik inte tillräckligt klart kommunicerats till den svenska allmänheten, där fortfarande föreställningen om Sverige som en neutral stat är vida spridd. Att denna okunskap nu utnyttjas av motståndarna till Aurora är stötande.
Möjligheterna att få militärt stöd av andra och att ge andra stöd skulle gynnas bäst av anslutning till Nato. Den nuvarande regeringen satsar i stället på bi- och multilaterala försvarssamarbeten, i kombination med värdlandsavtalet, som ska underlätta mottagandet av allierade styrkor.
Bara ett halvt steg
Det är här Aurora 17-övningen kommer in i bilden. Om vi ska kunna värna oss själva och våra närmaste grannländer i händelse av en konflikt i vårt närområde, så måste vi givetvis öva vår egen försvarsmakt tillsammans med dem. Det är därför naturligt att amerikanska och estniska förband övar på svenskt territorium under denna övning, och att värdlandsavtalet med Nato är en integrerad del av övningen.
Men det är bara ett halvt steg. Dagens allianslöshet tillåter inte en integrerad operativ planläggning, som är nödvändig för att i tid samlat möta ett angrepp – och helst avhålla från det. Det är desto allvarligare som vi under många år låtit försvaret förfalla och minskat vår uthållighet. Och de politiska besluten, hos oss och andra, om att ge och ta emot stöd kan försenas av allianslösheten.
De främsta argumenten som framförs mot ett svenskt Nato-medlemskap är handlingsfrihetsfrågan, kärnvapenfrågan och frågan om ökade spänningar i närområdet.
Handlingsfrihetsargumentet är som sagt en chimär. Kärnvapenfrågan har fått en aktuell belysning av debatten om ett svenskt undertecknande om ett FN-baserat kärnvapenförbudsavtal. Förre utrikesministern Hans Blix har förordat undertecknande. Alla Nato-länder, samt Finland och en lång rad andra Sverige närstående stater, har sedan länge hävdat att detta avtal är nedrustningsmässigt kontraproduktivt och säkerhetspolitiskt destruktivt. Finland ämnar inte skriva under. Sverige kommer att tillsätta en utredning om konsekvenserna.
En yttersta garant för säkerheten
Skälet till att Sverige förhoppningsvis inte kommer att underteckna avtalet är det som Blix bortser från: Sveriges sedan flera år förändrade säkerhetspolitiska linje. Om man vill att USA ska skydda Sverige militärt, är det oundvikligt att den amerikanska kärnvapenavskräckningen är det som i sista hand är krigsavhållande. Sverige kan inte välja att ”förbjuda” de amerikanska kärnvapen som ytterst utgör en garant för den svenska säkerheten.
De kärnvapen som Sverige verkligen har anledning att frukta är de ryska i närområdet. I en krissituation skulle de kunna användas som hot för att bryta vår motståndsvilja. Det enda som kan hindra detta är det västliga kärnvapenparaplyet. Mot ett land som inte omfattas av ett sådant skydd är det särskilt frestande att hota med kärnvapen.
Påståendet att ”ökade spänningar” i Östersjöområdet skulle genereras av ett svenskt medlemskap bygger på ett vilseledande utnyttjande av det mångtydiga begreppet ”spänning”. Det kan betyda allt från irritation till ökad krigsrisk. Natomotståndarna förnekar emfatiskt risken att Ryssland skulle kunna tänkas angripa till exempel de baltiska Nato-staterna, men försöker samtidigt skrämma allmänheten med ökad krigsrisk genom att hävda att svenskt Natointräde skulle medföra ökad spänning.
Gynnar stabiliteten i norra Europa
Säkerligen skulle svenskt och finskt medlemskap öka spänningen i den betydelsen att vi skulle utsättas för omfattande propaganda och mer eller mindre uttalade hot. Så har tidigare skett när nya medlemmar beviljats inträde i Nato. Men orsaken till Putins irritation är att hans militära handlingsfrihet beskärs. Den troliga, och sannolikt kortvariga, spänning gentemot Ryssland som skulle uppstå skulle snarare vara en bekräftelse på att Sverige tagit ytterligare ett steg som gynnar stabilitet i norra Europa.
Frank Belfrage
ambassadör, kabinettssekreterare 2006–2014
Svante Bergh
generalmajor
Tomas Bertelman
ambassadör
Staffan Carlsson ambassadör
Lars Fredén
ambassadör
Göran Frisk
kommendör
Lars Grundberg
ambassadör
Bengt Gustafsson
general, ÖB 1986–1994
Ulf Henricsson överste 1.a graden Johanne Hildebrandt
krigskorrespondent
Bo Hugemark överste
Diana Janse
ambassadör
Stefan Kristiansson generalmajor
Jan Leijonhielm
Rysslandsexpert
Anders Milton
f d ordf Röda Korset, Folk & Försvar Johan Molander
ambassadör
Karlis Neretnieks generalmajor
Sven-Olof Petersson ambassadör
Tomas Ries
lektor FHS
Erik Rossander
generalmajor
Henrik Salander ambassadör
Björn Skala
ambassadör
Katarina Tracz
chef tankesmedjan Frivärld
Johan Tunberger
säkpol analytiker
Fredrik Vahlquist
ambassadör
Mike Winnerstig
fil dr
Manne Wängborg
ambassadör