Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Att många mår dåligt är ingen svartmålning

Det är illavarslande att en hög representant för lärarnas arbetsgivare, som Maria Stockhaus (M), visar så dålig medkänsla med de skolsvaga eleverna och de lärare som har det jobbigt. Svartmålningen av skolan stod för övrigt allianskollegan Jan Björklund för vilket ledde till alliansens valseger, skriver Per Acke Orstadius.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Låt oss slippa svartmålningen av skolan”, utbrister Maria Stockhaus på GP Debatt (18/2). Det paradoxala med detta uttalande är att det kommer från en moderat toppolitiker. Det var ju en svartmålning av skolan som bidrog till alliansens valseger. Björklund förkunnade ett otal gånger i massmedia att skolan var flummig och kravlös, att det rådde svår oreda i klassrummen, att kunskaperna hade sjunkit katastrofalt och att skolan i flera avseenden var sämst i hela världen. Detta elände skyllde han på den socialdemokratiska skolpolitiken. Många väljare tog till sig denna svartmålning av skolan, eftersom den fick stå oemotsagd.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Maria Stockhaus verkar vara nöjd med att det nu är åtta av tio lärare som uppger att de känner arbetsro i skolan och att majoriteten elever når grundskolans mål. Men resten då? Vad händer med dem?

Många mår dåligt

Många elever mår dåligt. Enligt Rädda Barnens stora undersökning bland 25 000 elever känner över hälften av eleverna stress i skolarbetet och lika många är oroliga för att inte kunna prestera tillräckligt bra. Omkring 10 procent (motsvarande cirka 10 000 elever i varje årskull) uppger att de någon gång övervägt att begå självmord. Detta är ingen svartmålning. Det är konstaterande av fakta.

Många lärare mår dåligt. De är besvikna över att löftena om ökad lön och status har svikits.

Deras skola kan ha dränerats på begåvade elever och skolpengar. De har fått överta arbetsuppgifter, som tidigare sköttes av övrig personal i skolan. De måste skriva tidsödande rapporter om varje elev. De får inte bestämma vad och hur deras elever ska lära – det har kursplanerna och skolministern bestämt. De kan känna oro för vad som ska ske med dem om lärarlegitimationen blir av. De anklagas av Skolinspektionen för att inte alla deras elever når målen. Detta är ingen svartmålning. Det är konstaterande av fakta.

Det är illavarslande att en hög representant för lärarnas arbetsgivare visar så dålig medkänsla med de skolsvaga eleverna och de lärare som har det jobbigt.

Per Acke Orstadius

fd lärare och lärarutbildare