Alla öl har åtminstone en sak gemensam – att de under ett optimalt ögonblick smakar som allra bäst. Som konsument gäller det att försöka tajma detta, oavsett om brygden bör drickas pinfärsk eller vinner på att stå till sig.
Och det finns en del öl som blir betydligt godare efter lagring. Om man uppskattar oxidationstonerna vill säga. Som unga kan brygderna vara spretiga och vassa men med tiden djupna, mjukna och mogna. Bli mer komplexa.
Detta gäller ofta exempelvis old ale, brittiskt barley wine, stark belgisk ale och imperial stout. Med andra ord bör ölet vara mörkt, sött och starkt. Alkoholen saktar nämligen ner dryckens åldrande. Om ölet är mörkt innehåller det ofta gott om restsötma och just socker är något som är gynnsamt för utvecklingen. Ett undantag är geuze, som är hållbar tack vare sin syrlighet.
Det som händer när ölet åldras är i huvudsak oxidation, en kemisk reaktion som ofta beror på att syre påverkar ämnen i brygden. Den kan i vissa öl ge upphov till smaker av wellpapp – blä! – men i mörka och maltiga sorter skapa toner av sherry eller portvin.
Men det är inte bara att ställa flaskorna var som helst. Ölets största fiender är ljus, syre och värme. Kort sagt bör brygden förvaras mörkt, svalt och i en jämn temperatur. För en ale nämns ofta 13 grader som idealiskt.
Men vad gör den som vill lagra öl och varken har en sval källare eller ett extra kylskåp? Jo, lagrar i rumstemperatur. Det fungerar bra, även om alla smakämnen kanske inte utvecklas maximalt.
Det finns dock inga absoluta sanningar. Nämnda ölstilar har potential för lagring men rymmer alltid undantag. Detsamma gäller för hur lång tid en flaska ska stå.
Man får helt enkelt prova sig fram.
LÄS MER:Veckans öltips: mörkt och starkt