Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Fem dagar efter attacken mot demonstrationen i Malmö gav regeringen via justitieminister Beatrice Ask (M) Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet mot hatbrott. Men inget tyder på att så kommer att ske, skriver debattörerna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Arbetet mot hatbrott måste prioriteras – på riktigt

Det finns starka skäl att prioritera arbetet mot hatbrott på riktigt, men i själva verket finns det inga tecken på att regeringen tar frågan på allvar, skriver forskare vid Göteborgs och Lunds universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den 8 mars gick ett demonstrationståg genom Malmö, till stöd för kvinnors och transpersoners rätt att röra sig på gator och torg utan att riskera att utsättas för våld. I dag sitter flera personer med kopplingar till ett nazistiskt parti häktade, misstänkta för mordförsök mot deltagare i demonstrationen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Fem dagar efter attacken i Malmö gav regeringen via justitieminister Beatrice Ask (M) Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet mot hatbrott. I uppdraget ingår att uppnå samsyn om hatbrott mellan polisen, åklagarmyndigheten och brottsförebyggande rådet, att stärka polisens kunskap om hatbrott och förmågan att utreda, samt att öka anmälningsviljan genom att förbättra utsatta gruppers förtroende för polisen. I ett läge av upptrappat våld ska detta uppenbarligen ses som regeringens svar på de frågor som ställts om huruvida de tar hatbrottsproblemet på allvar.

Ingen ansvarig tycks ha läst

I de utredningar som har utvärderat hatbrottsfrågan framhålls en prioritering som central för ett effektivt arbete och fler domar. Det gäller såväl Rikspolisstyrelsens egen tillsynsrapport förra året som den utvärdering som Brottsförebyggande rådet gjorde 2011 på regeringens uppdrag (”Rättsväsendets arbete med hatbrott – en uppföljning 2003-2010), men som ingen ansvarig tycks ha läst.

Det finns alltså skäl för att prioritera detta på riktigt, men i själva verket finns det inga tecken på att regeringen på allvar prioriterar hatbrottsarbetet, inte nu och inte någon gång sedan den tillträdde 2006. Administrativa förändringar – som att polisen numera registrerar hatbrott – kan inte skymma det faktum att prioritering av hatbrott inte har nämnts i något av denna regerings regleringsbrev till polisen och åklagarmyndigheterna.

Erik Ullenhag (FP) sade till SR dagen innan uppdraget utdelades (12/3) att stärkandet av polisens kunskap om hatbrott är ett sätt ”att prioritera dessa”. När Beatrice Asks pressekreterare Per Claréus frågades om detta av Expo (12/3) påstod han att uppdraget till Rikspolisstyrelsen är ett ”ännu effektivare verktyg än direktiv i regleringsbrevet.” Dessa påståenden saknar helt stöd.

Claréus sade vidare att det är problematiskt att trycka in för många prioriteringar i regleringsbreven, vilket ingen heller, naturligtvis, har efterfrågat. Tal om att ”trycka in” hatbrott i regleringsbreven är en indikation just på att frågan inte prioriteras. Vad både regeringens retorik och det rådande våldsläget mot utsatta grupper motiverar är en entydig prioritering av just hatbrottsproblematiken, framför sådant som verkställighet av utvisningsbeslut, som ingår i regleringsbrevet men rimligtvis har lägre prioritet än arbetet med hatbrott, särskilt ur ett brottsofferperspektiv.

Prioritet är av yttersta vikt

Det uppdrag som regeringen gett Rikspolisstyrelsen handlar om ett verkligt och oroande samhällsproblem, men är ytterst vagt formulerat och riskerar att bli uddlöst så länge det inte backas upp med en prioritering i regleringsbreven. Samma dag som uppdraget ges lägger Beatrice Ask sin mediala fokus på att i Expressen skriva om skärpta straff för mord. Även detta signalerar att åtgärden på sin höjd är halvhjärtad.

Hatbrott drabbar redan utsatta individer men utgör också ett grundläggande hot mot samhället som helhet och därmed allas trygghet och frihet. Svenska staten har i kraft av sitt stöd för mänskliga rättigheter dessutom en särskild skyldighet att arbeta mot den negativa särbehandling och riktade förföljelse som varje hatbrott utgör.

Några nödvändiga förbättringar som inte nämns i regeringens uppdrag är en ökad transparens i hur hatbrott rör sig igenom rättsapparaten, att hatbrottsregeln anges i domskälen i de fall den tillämpas, och en sammanställning av rättspraxis behövs. Dessa behov är kända och framkom tydligt i den rapport som Brå presenterade 2011.

Inga skäl till att vara nöjda

Att Sverige klarar sig relativt bra i internationella jämförelser, t.ex. den som the Fundamental Rights Agency (FRA) presenterade förra året, innebär bara att vi är mindre dåliga än många andra länder och ger oss inte skäl att vara nöjda. Den prioritering som vi här argumenterar för är viktig, men bara som ett medel. Vad som i slutänden behövs är mer permanenta lösningar kring hur hatbrott ska bekämpas, oberoende av rådande makthavares godtycke.

David Brax

post-doc vid CERGU, Göteborgs universitet

Christian Munthe

professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet

Lena Halldenius

professor i mänskliga rättigheter Lunds universitet