I sin grafiska roman Jordens medelpunkt beger sig Anneli Furmark, precis som Jules Verne, till Island för att komma i kontakt med något centralt. Men denna sentida expedition har till skillnad från Vernes litterära dito inga vetenskapliga ambitioner utan handlar om identitetssökande och familjerelationer. Alltså om en mer relativ och personlig mittpunkt.
Liksom sin namne och föregångare har den unge huvudpersonen Axel dragits med på resan mot sin vilja. Han hade föredragit att mamma, styvpappan Toralf och han själv åkt till Thailand ”som normala människor”. Resmålet har avgjorts av Toralf som fascineras av vikingatiden och denna plats med dess ”öppna spjäll rätt ner i jordens innandöme”.
Naturens karghet och ödslighet skrämmer både Axel och hans känsliga mor som medvetet undvikit den svenska fjällvärlden för att den ter sig så ”oberörd”. Landskapet tar över alltmer. I avsaknad av civilisationsgarantier som GPS och mobiltäckning blir familjen transparant när vi betraktar den genom speglingarna i hyrbilens framruta.
Furmark skildrar den minimalistiska terrängen i hundratals bildrutor och tar inga genvägar utan iakttar ständigt på nytt i sina lätt naivistiska teckningar i blandteknik. Då den förtätade historien är som mest intensiv låter hon det bli tyst och övergår till ett renodlat bildberättande. Det är effektivt och ofta sitter jag som på nålar.
Som i tidigare verk, senast Fiskarna i havet (2010), visar Anneli Furmark att hon besitter en sällsynt förmåga att skapa gestalter som man skulle kunna ta gift på att man känt hela livet. Det innebär inte att de är förutsägbara. De är bara så fullständigt sanna. Sedda och avlyssnade med lika delar ömhet, humor och hänsynslöshet.
