Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

AnnaMaria Jansson | Välkommen ut på andra sidan

AnnaMaria Jansson väljer att inte krångla till, förenkla eller överromantisera sin berättelse om tre kvinnor som närmar sig trettio, skriver Bella Stenberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

AnnaMaria Jansson

Välkommen ut på andra sidan

Norstedts

Baksidestexten avslöjar egentligen allt. Tre tjejer (borde det inte heta kvinnor?) på väg mot det läskiga trettiostrecket. Krogjobbande Malin blir utsatt för ett övergrepp av någon hon tror att hon känner. Lovisa har den perfekta pojkvännen – tills allt går sönder. Och sura Sandras förhållande är så trist att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

AnnaMaria Jansson är journalist, främst inom sport, och hennes dugliga debut är en vardagsroman med feministiska förtecken, enligt förlaget. Chick lit skulle nog de flesta säga. Men att kvinnor är huvudpersoner gör det givetvis inte till kvinnolitteratur. Jag skulle hellre kalla det modern urban litteratur eller relationsroman. Borde inte den marknaden bli mättad snart? Tydligen inte. Och problemen och kriserna är samma för den som är på väg mot nästa jämna födelsedag, och hotande för den som är yngre.

Uppfriskande nog väljer Jansson att varken krångla till, förenkla, överromantisera eller skämta bort på ett sätt som är vanligt i typisk chick lit. Vilket delvis gör en jämförelse med genrebästsäljarna Denise Rudberg eller Martina Haag missvisande – men också visar att Jansson har större substans och stilistisk känsla.

Inte för att hon för den skull är särskilt originell eller gräver djupt. Vardagen och det som någon gång drabbat de flesta kan räcka. Och då kan en radda svordomar eller en fylla tjäna sin plats. Det är skönt att slippa glamour, fast även här blir det ibland väl tjockt med klädesplagg, inredningar och hippa arbetsplatser. Jansson är bättre på att beskriva känslor och de ofta fysiska reaktionerna de vållar.

Utifrån tre högst rimliga personer och händelser skildras också hur vänner kan vara familj, och att en kris eller förändring – även om det känns som slutet – kan leda till något gott. De tre tjejerna står till sist starka på egna ben, men jag börjar ändå fundera över samhällets förväntningar och fixeringen vid parförhållanden och kärlek. Hur mycket är egentligen konventioner och skapade reaktioner?