Anna Ternheims tjurskalliga envishet

Red ut ångesten och kom ut med vacker musik.

ANNONS
|

Ni vet de där berättelserna om låtarna som lät som en plätt bara "skrev sig själva". Det finns några stycken. Men om man tar sig tid att lyssna på låtskrivare, band och artister skulle jag sätta en slant på att historierna om sångerna och skivorna som höll på att driva dem till vanvett är avsevärt fler.

Turnéer och hotelldöd och allmänt dåligt leverne må vara en sak. Men att fastna i en studio samtidigt som taxametern tickar, skivbolaget ligger på, Jante hänger över axeln och sömnlösheten gör att alla tankar och all kreativitet trycks ihop till ett svart kaos - det är värre och har knäckt alltför många.

ANNONS

Anna Ternheim hamnade i något som i alla fall liknade ett sådant låst läge när hon hyrde in sig i anrika Atlantis-studion i Stockholm. Efter tio dagar gick det inte längre och Anna Ternheim och hennes musiker gav upp. Hon gjorde sig av med garaget som hon använt som replokal, efter att först ha spacklat, målat och inrett det, och stuvade undan låtarna som först hade känts så lovande när hon började skissa på dem i en lägenhet vid Ipanema-stranden i Rio de Janeiro. Nu var det bara aska och ångest kvar.

Märkligt nog fick en serie fotografier av Jacob Felländer, föreställande olika bergsmassiv, att det skakades nytt liv i projektet. Låtarna blev klara och nu finns Fällanders bilder med i vinylutgåvan.

För den som lyssnar utan att veta något om bakgrunden till plattan går det rimligen inte att ana hur många mil och timmar Anna Ternheim plöjt ned i sin nya skiva. Musiken är samma fängslande möte mellan tilltalande strävhet och melodiskt flyt som vanligt. Men detta är också Anna Ternheims ljudmässigt rikaste skiva.

Det händer saker i låtarna, fulla av detaljer, som inte har funnits där tidigare. Kanske är det en produkt av de där tidiga, fria stunderna i replokalen eller så är det Ternheim och producenten Andreas Dahlbäck som smyckat musiken under slutarbetet. Förmodligen både och. I alla fall tycker jag man ska följa Ternheims önskan att lyssna med lurar. Då hör man hennes rena röst och den vackra hjärtrytmen i Waving his hello, det rentav Polly Jean Harvey-aktiga drivet i Holding on och den solblekta, kaliforniska popkänslan i ljuvliga Battered soul omfamnar dig helt och fullt.Keep me in the dark är en goth-ballad som för en stund ändrar form och blir till en elektronisk, mörk dröm innan det som väl är en brusande gitarr skapar en fond av oro som tonar bort i ett enkelt, tröstande piano. Otroligt snyggt.

ANNONS

Tanken är att man ska lyssna från start, Four in the morning, till avslutande Dreams of blue, och jag tycker alla ska ge Anna Ternheim den tiden. Inte minst med tanke på hur mycket av sig och sina dagar som den inspirerande, tjurskalliga och envisa Anna Ternheim satt i pant för att göra färdigt den här skivan.

ANNONS