Hos en ensamstående förälder ruvar en ständig rädsla för att falla. Falla ekonomiskt, psykiskt eller fysiskt. Vem tar hand om mitt barn om något händer med mig? En påtaglig skörhet och en känsla av att ständig bära hjärtat utanpå kroppen präglar livet som ensamstående förälder.
På denna rand balanserar Ann-Marie Ljungberg sin bok I fallinjen – en essä om prekärfeminism.Om livet som ensamstående förälder i nyliberalismens tid, en tid som förvisso präglas av ett visst mått av feminism, men aldrig den feminism som faktiskt skulle kunna hjälpa kvinnorna längst ner på samhällsstegen, menar hon. De sköra, de med övervikt, de rökande, de mammor som efter 1998 års vårdnadsreform (genomdriven av dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback) har tvingats till gemensam vårdnad med en barnafader som innan separationen inte uppvisade något intresse för ansvarstagande, pappor som vägrar att samarbeta och fäder som inte syns till över huvud taget.
Mammorna i den situationen blir inte hjälpta av Nina Björks feminism, som i mångt och mycket har präglat den svenska inrikespolitiken, hävdar Ann-Marie Ljungberg och efterlyser ett annat feministiskt perspektiv än det allenarådande medelklassperspektivet med sina sammanboende kärnfamiljsföräldrar och jakt på fler kvinnliga chefsposter.
Det perspektivet, menar hon, präglar såväl Björks feministklassikerUnder det rosa täcket från 1996, S-kvinnor och Gudrun Schymans Feministiskt initiativ. Nu senast också Socialdemokraterna som på sin kongress röstade igenom en tredelad föräldraförsäkring. På vägen mot en helt individualiserad, får man förmoda.
En sådan reform slår undan benen på de ensamstående. På dem som faktiskt tar hand om barnen i praktiken och blir av med sin inkomst, resonerar Ann-Marie Ljungberg och argumenterar för varför den goda viljans politik snarare stjälper än hjälper de som är svagast. De som ingår i det så kallade prekariatet. Den grupp av människor som saknar fast anställning och som rör sig mellan otrygga jobb, springvik och arbetslöshet, inte sällan är de kvinnor.
Bland ensamstående föräldrar är det mammorna som har det tuffast påpekar Ljungberg och hänvisar till SCB:s siffor om att i åldersgruppen 19 till 29 år har de ensamstående mammorna endast 39 procent av de ensamma pappornas inkomst, i åldrarna 20 till 39 är samma siffra 65 procent.Därför behövs en feminism som lyfter just dessa mammor, visar Ann-Marie Ljungberg.
Även jag var en sådan prekariatmamma under hela mitt barns uppväxt. Därför vore det lögn att påstå att boken inte känns lite extra i hjärtat när Ljungberg på sin kärnfulla prosa skissar fram en tillvaro av ensamma mammor som finner varandra i en förening för ensamstående föräldrar i en liten lokal på Såggatan i Majorna.
Vi talade aldrig om Nina Björk. Inte heller om Gudrun Schyman. För de glömde att ta med en massa saker. Om övervikt. Om rökning. Om den kvoterade föräldraförsäkringen. Om 1998 års vårdnadsreform. Om utsatthet. Klass. Förtvivlan.
I fjorton år var Ann-Marie Ljungberg en av de bärande krafterna i denna förening. Hon och hennes föreningssystrar rör sig i mina gamla kvarter, fikar på Kafé Zenit, som så många andra ensamstående mammor, och de anordnar sommarläger som de åker på med sina barn. Tillsammans är de mindre ensamma. Ändå ständigt denna skörhet. Ängslan. Rädslan för att falla. Och att faktiskt falla. På riktigt.
Ann-Marie Ljungberg debuterade 1998 medResan till Kautokeino, men är kanske mest känd förFärjenäs, AugustnomineradeSimone De Beauvoirs hjärtaoch ungdomsromanenMaja och döden.
I sin nya filosofiska essä funderar Ann-Marie Ljungberg kring sitt och sina föreningsvänners liv och hur de utvecklades, hur hon vässade sin blick på världen och hur hon genom föreningen blev till den hon är idag.
I dialog med filosoferna Friedrich Hegel och Charles Taylor resonerar hon sig fram till vem hon blev och hur föreningen formade hennes identitet och ställningstaganden. Stundvis blir det aningen fragmentariskt då hon lyfter fram föreningsmammornas öden som exempel utan att ge någon djupare inblick. Ändå räcker de små glimtarna av livsöden långt för den som vill förstå och förfina sitt perspektiv.
Befriande läsning också för den som, i likhet med mig, suckade över Maria Svelands medelklassiga kärnfamiljsperspektiv iBitterfittan(2007) och som gäspade stort när alla skulle bli glada över hennes och de andras frigörande skilsmässor iHappy Happy(2011)
Alla andra då? Alla som inte syns och finns i den offentliga debatten? Alla som glöms bort. Ständigt detta glömmande. Tack vareI Fallinjen–en essä om prekärfeminismkanske även de ensamstående mammornas livsöden kan tas i beaktande. På riktigt.
Även om vi, precis som Ann- Marie Ljungberg konstaterar, lär oss att vila också i fallinjen. Hur skulle vi annars orka?
ÄMNET
I fjorton år var författaren Ann-Marie Ljungberg den drivande kraften bakom en förening för ensamstående föräldrar i Majorna, i Göteborg. I sin essä resonerar hon kring denna erfarenhet och efterlyser annat feministiskt perspektiv än det allenarådande medelklassperspektivet.
SKRIBENTEN
Hanna Jedvik är författare och kulturskribent. Senast recenserade hon om Jörgen Linds diktsamling Vita kommun.
