Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Peggy Pickit ser Guds ansikte med bland andra Stefan Gödicke, Anna Wallander och Ove Wolf.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Angeredsteatern | Peggy Pickit

Peggy Pickit ser Guds ansikte är en pjäs som rör sig mellan yta och bråddjup. Angereds teater öppnar oroande perspektiv på samvete och civilisation, summerar Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

teater

Angeredsteatern

Peggy Pickit

Manus: Roland Schimmelpfennig

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Regissör: Johan Friberg

Scenografi: Anna Lamberg

Ljusdesigner: Charlie Åström

Musik: Martin Fremling

På scen: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander, Ove Wolf.

Spelas till och med 27/4.

Vitt. Som rent mjöl i påsen. Oförvitligt. Å ena sidan. Å andra sidan mäklarnas samtida inredningsideal drivet över mardrömmens gräns. Det perfekta i stelnad form. Ingen plats för liv. Scenbilden till Angereds teaters uppsättning av Roland Schimmelpfennigs Peggy Pickit ser Guds ansikte väcker omedelbart intresse. Och oro.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De vita sofforna växer ut i salongen, delar av publiken får bekväma platser. Eller? Scenografen Anna Lamberg osäkrar effektivt situationen. Upphissade hyllor med glas signalerar skört läge. Martin Fremlings musik understryker med oroande klirr. Under det eleganta middagsbordet ligger en kvinna. Hon har redan dukat under!

Jo, regissören Johan Friberg är helt med på tyske Schimmelpfennings sätt att skriva dramatik. Här handlar det om avslöjande dubbelbokföring. Allt vi ser har redan skett och kommenteras av dem som var med. Samtidigt sker det.

I den vita villan bor Frank (Ove Wolf) och Liz (Anna Wallander), framgångsrik läkare respektive sjuksköterska. De väntar besök av vännerna Martin (Stefan Gödicke) och Karin (Josephine Bauer), båda läkare som återvänt till västvärlden efter sex års tjänst i något utvecklingsland. Paren har inte setts under tiden, men haft kontakt. Framför allt omkring flickan Annie.

Kärnfamiljslycka eller världsräddar-poäng? Nej, så enkel är inte konflikten.

Texten rör sig mellan yta och bråddjup. Olika världar, olika upplevelser, förväntningar och misslyckanden. Personerna talar om varandra och förbi varandra mer än med varandra. Dubbla bottnar avslöjas överallt medan Frank, Liz, Martin och Karin, var och en för sig, stiger ur det vita och från den gråsvarta delen av golvet återberättar vad de egentligen gjorde och kände.

Det är krävande dramatik, men Johan Friberg och ensemblen har den lyhördhet och precision som behövs. Med förhöjd spelstil driver de borren allt djupare in i det såriga liv och samvete som är pjäsens kärna.

Det finns en säkerhet och rytm i skiftena mellan de agerande och kommenterande partierna. En samstämd musikalitet där kroppen har lika viktig roll som orden. Kliven ut ur det vita, som hade kunnat bli en statisk markering, varieras med hjälp av Charlie Åströms förtätande ljus.

Det som ömmar mest är det frånvarande. Barnet. Finns det ens, eller är det bara fantasier som tar sig uttryck när Anna Wallanders Liz leker med plastdockan Peggy Pickit och den träsnidade figur som vännerna har med som present? Och brevet som hennes egen lilla dotter skrivit till Annie långt bort i världen, vad handlar det egentligen om? Oron gnager.

Alla fyra är klädda i vita kostymer, likt uniformer eller ett civilisationsskal som de inte kan ta sig ur. Ove Wolfs Frank vill inte ens, han går med tydliga steg i sitt hus och bär portfölj och champagneglas utan att darra på hand. Som vanligt är Wolf suverän på scen. Handfast och lismande i snabba kast. Grymt cynisk.

Anna Wallander blottar en sårbarhet och svällande frustration bakom Liz kvinnligt undergivna attityd. Livet måste väl gälla något mer än att notera om garageporten är öppen eller stängd.

Josephine Bauer spelar fram Karins undertryckta besvikelse. Hon gungar på matbordet och önskar sig fotfäste. Åtminstone ett hus. Kontakten med maken Martin är raserad. Båda har otrohet med i bagaget hem, men ingen vågar utreda följderna.

I fyllan bekänner Martin att han ångrar att han åkte. Stefan Gödicke ger det vacklande samvetet gestalt.

En vilsen kvartett, sammanhållen av den vita miljön. Ett djupt oroande perspektiv.