Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Angereds Teater | Lucy

Lucy på Angereds teater är en exceptionell tidsresa, skriver Sven Rånlund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Angereds Teater

Lucy

Manus och scenbild: Charlie Åström och Christine Åström

Regi: Charlie Åström

I rollerna: Fredrika Byman Moberg, Eleftheria Gerofoka

Spelas t o m 25/4

Aldrig är väl människan så vidöppen för tillvarons mysterium som när frågorna är fler än svaren. Men ”från 9 år” för Lucy är lite snålt – det är faktiskt orättvist om bara barn får njuta den sällsynt vackra scenkonst som nu framförs på Angereds teaters lilla scen, Andra stället.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Charlie och Christine Åström har i en rad föreställningar utvecklat sitt eget sceniska formspråk. Även i Lucy är orden få. Fokus ligger på rörelse, ljussättning, bild, ljudbild.

Två dansare gestaltar ett slags evolutionsberättelse från den dunkla tid då förmänniskan blev tvåbent till vår tid och den framtid vi inte vet något om. En inspelad berättarröst medverkar, därtill en fond av evighet med projicerade bilder på urskogar, öknar, stjärnsystemen.

Fredrika Byman Moberg och Eleftheria Gerofoka tar emot publiken i khakidress och slokmustascher likt två Groucho Marx. De ska föreställa de amerikanska vetenskapsmän som under en fossiljakt i Etiopien 1974 hittade skelettet av förmänniskan Lucy – namnet fick hon för att de just då lär ha lyssnat på en viss låt av Beatles.

Barnteaterpubliken har i decennier matats med skildringar av människans plats i historien, men Charlie och Christine Åström tar ett unikt grepp. Långa, ljussatta textilier från sidorna ger en bedårande scenografi som omvandlas till tälddukar, sanddyner, livsmiljöer. Hur gick man för 3 miljoner år sedan? Hur roade man sig? En scen när två håriga människosläktingar uppfinner fotboll och gör kaxiga målgester blir en knasrolig parallell till ”primitiva” uttryck i vår egen samtid. Martin Fremlings elektroniska musik lägger till det visuella en ytterligare dimension, ljud som formar en förhistoria och rentav en vibrerande resa genom kosmos.

Särskilt ömt är det fysiska mötet mellan förmänniskan och hennes besilvrade släkting Lucy-från-framtiden. Rörelsespelet är här intimt, som primärminnet av ett harmoniskt idealtillstånd.

Efter trekvart tar Lucys lilla skelett, nu som upplyst marionettdocka, några stapplande steg i nedsläckt rum. En ryckig krusning ändar en exceptionell tidsresa.