När Barack Obama kom till makten växte hoppet om en ambitiös klimatpolitik. Obama lovade att bryta med den destruktiva politik som hans företrädare George Bush stått för. Nu skulle USA ta på sig mål på hemmaplan för att minska utsläppen. Nu skulle USA bidra till de internationella klimatförhandlingarna, inte störa dem.
Det började bra. Det amerikanska representanthuset, den ena av kongressens två kammare, röstade igenom ett förslag om handel med utsläppsrätter med 219 röster mot 212 förra sommaren. Utsläppen skulle pressas ned med 17 procent från år 2005 till år 2020. Fram till dess hade många bedömt det som omöjligt att USA skulle införa en politik som begränsar utsläppen och höjer priset på bensin, elektricitet och bränsle för hushåll och industri. Men representanthuset fattade alltså beslut i den riktningen. Den största klimatpolitiska framgången i USA:s historia!
Men för att det ska bli lag av det hela krävs att senaten, den andra kammaren, antar förslaget. Senaten består av två senatorer från varje delstat, vilket innebär att de små delstaterna får oproportionerligt stort inflytande. För att komma till omröstning måste man dessutom ha sextio (av hundra) röster. Det är inte lätt att nå en sådan majoritet.
Ingen republikan ställde upp
I år lade John Kerry (D), Joe Lieberman (oberoende) och Lindsay Graham (R) fram ett gemensamt förslag i senaten. Man försökte blidka potentiella motståndare med mutgodis av alla möjliga slag. Men i senaten hade demokraterna förlorat veteranen Ted Kennedy, som gick bort i fjol, och dessutom förlorat fyllnadsvalet. Nu har man bara 57 demokrater (samt två oberoende som normalt stödjer demokraternas förslag), men man kunde inte vara säker på att alla skulle rösta för. Dessutom valde Graham att hoppa av förslaget kort innan det presenterades. Ingen republikan var beredd att ställa sig bakom förslaget. De nödvändiga sextio rösterna bedömdes omöjliga att uppnå.
I det läget väljer den amerikanska senatens majoritetsledare Harry Reid (D) att dra tillbaka förslaget. Beslutet kom i slutet av juli och är troligen viktigare än misslyckandet på klimattoppmötet i Köpenhamn i vintras. Det innebär ett bakslag för försöken att göra något rejält åt människans påverkan på klimatet som det kommer ta år att åtgärda. Men trots det hördes knappt ett pip i svenska medier.
Det finns skäl att vara kritisk mot Obama. Han hade talat väl om handel med utsläppsrätter och behovet att göra något åt klimatet. Han hade till och med i sina budgetförslag tagit med intäkter från försäljning av utsläppsrätter. Men han gav inte frågan den prioritet som hade behövts. Han hade behövt lägga all sin kraft för att kohandla med republikaner för att få de nödvändiga sextio rösterna. Men måhända hade all kraft tagit slut efter kohandlandet när det gäller sjukvårdsreformen. Måhända bedömdes frågan sakna prioritet – det är ju val till kongressen och demokraterna riskerar förlora många viktiga platser, och man vinner väl inga val på att driva genom förslag som höjer energipriserna i ett USA med hög arbetslöshet och ekonomisk kris. Opinionen som pressade på för klimatpolitik var för svag. Förslaget dog på grund av allt för stort motstånd och allt för lite stöd.
Ett ljus i tunneln är att naturvårdsverket i USA numera kan kräva att åtgärder införs för att minska utsläppen av koldioxid. Den amerikanska regeringen kommer säkert också stödja olika tekniker som leder till minskade utsläpp och många delstater har satt upp mål för sina utsläpp. Men det kommer troligen bli ett lapptäcke av åtgärder. Inget kommer bli lika effektivt som ett kraftfullt system för handel med utsläppsrätter.
Bådar inte gott för framtiden
Beslutet i senaten bådar inte gott för internationell klimatpolitik. Det är i den amerikanska senaten som internationella avtal godkänns. Clintonadminstrationen signerade till exempel Kyotoprotokollet, men det var omöjligt att få acceptans för det i senaten. Senaten hade nämligen tidigare klargjort med 95 röster mot noll att den inte skulle gå med på något i Kyoto som innebar att de rika länderna fick åtaganden om inte de stora u-länderna också fick. När Bush till slut avvisade Kyotoprotokollet fullbordade han egentligen bara vad senaten hade velat hela tiden.
Inför klimatmötet i Köpenhamn närdes hopp om att det nu skulle bli annorlunda. Men alla som följt den amerikanska senaten visste att Obama aldrig skulle kunna gå med på något Kyoto-liknande, alltså att USA skulle gå med på bindande åtaganden. Då skulle han hamna i samma situation som Clinton. Därför var drömmarna om en framgång i Köpenhamn något uppblåsta. Obama fick från en del håll kritik för sitt agerande i Köpenhamn, men han gjorde troligen det bästa som gick att göra.
Internationellt är det nästan bara EU som driver en verkningsfull klimatpolitik. Men för att komma vidare krävs att USA tar sitt ansvar, bland annat genom att på allvar börja minska sina egna utsläpp. Det är först då USA gjort det som man kan räkna med reella framgångar på det internationella planet. Varför skulle Indien och Kina ta på sig bindande åtaganden när USA, som släpper ut 13 respektive fyra gånger mer koldioxid per person än dessa länder, inte gör något rejält åt sina egna utsläpp?
Trycket måste öka
Klimatfrågan är här för att stanna. Det kommer förhandlas och diskuteras, framgångar kommer avlösas med motgångar, och temperaturen kommer obönhörligen fortsätta stiga, decennium efter decennium, ja, troligen under hela det sekel vi har framför oss. Men för att nå verkliga framgångar måste opinionen i USA och resten av världen bli starkare. Senatorer måste känna att de riskerar att inte bli omvalda om de röstar mot klimatåtgärder. Trycket mot världens olika maktcentra behöver öka. Politiker och företagsledare måste våga bilda opinion, även när vindarna blåser i andra riktningar. Innan dess är det svårt att se hur det här problemet ska kunna lösas
Christian Azar
klimatforskare, professor i energi och miljö vid Chalmers tekniska högskola. Deltar i FN:s klimatforskningspanel IPCC.
