I början av 2000 talet kommer historikern Roger Johansson ut med sin stora avhandling om Ådalen -31. Därefter hör Nationalencyklopedin av sig och vill ändra rubriken Ådalskravallerna till Ådalshändelserna, något Johansson argumenterat för i sin avhandling, och de ber honom skriva texten. Korrigeringen sker över 70 år efter att militären skjutit de dödande skotten.
Det har bara gått 15 år efter EU-toppmötet i Göteborg och striden om historieskrivningen pågår fortfarande. Är det Göteborgskravallerna eller Göteborgshändelserna vi minns? Det borde självklart vara det senare för den långa helgen bestod av så mycket mer än en kravall men många krafter vill fortfarande göra det till några enskilda dagar i Sverige då vänstern kastade sten mot polisen.
Men problemet är inte bara att man då glömmer att det genomfördes tre stora fredliga demonstrationer, massvis med seminarier och två konfrontativa dialoger mellan ledande aktivister och EU-ledare inne på mässan. Problemet med att se på Göteborgshelgen som en enskild avgränsad händelse är att då tappar berättelsen om globaliseringsrörelsen all sin kraft.
Det som kallades för the movement of movements och var en mycket brokig skara av rörelser från hela världen, varav de starkaste och mest intressanta fanns i Syd (det som förr kallades Tredje världen) hade under flera år växt och växt och växt i betydelse och i kraft. Den svenska delen av Attacrörelsen som hade startat i Frankrike 1998 var som ett litet lokalt men betydelsefullt exempel på det. Hösten 2000 hålls de första Attac-mötena i Sverige. Intresset var enormt oavsett om det var på ABF-huset i Stockholm eller Folkets Hus i Sollefteå och det kom alltid många fler än vad någon någonsin hade kunnat förutse.
Vi var unga och gamla, rika (nåja) och fattiga, vita och bruna. Vi var många, och vi ville förstå vår omvärld och krävde stopp för det globala kasinot genom att propagera för Tobinskatt, rättvis handel och förbud mot skatteparadis.
Så här 15 år efteråt kan man tydligt se att tiden mellan murens fal och kalla krigets slut fram till att kriget mot terrorismen började 2001 var en speciell period. En tid av möjligheter då profetian om historiens slut inte besannades utan istället en period då människor kunde se de globala orättvisorna och hinna fördjupa sig i de mer avancerade svaren. Parollen "En Annan Värld Är Möjlig" är en symbol för denna period, av hopp och en vilja till konkret förändring.
Den absolut största skillnaden mellan Ådalen -31 och Gbg 2001 är det politiska efterspelet. Inte det som hände omedelbart efteråt, det är likt, med hårda och långa domar för demonstranterna och inga som helst påföljder för militären och polisen. Utan sedan.
Ser man den längre politiska historien så är Ådalen -31 en demonstration i en mörk tid, efter den stora börskraschen och före den svenska miljardären Ivar Kreugers självmord i Paris. Det är finanskris, och strejken mot ytterligare sänkningar av lön och demonstrationer mot utsända strejkbrytare är som ett fönster som ställs på glänt för att några år senare öppnas på vid gavel. Socialdemokratiska Arbetarepartiet vinner val, Saltsjöbadsavtalet är en seger för reformismen där strejkbryteri förbjuds och de mer kriminella och aggressiva metoderna arbetsköparna stått för upphör. Den svenska arbetaren går en ljus framtid till mötes.
Göteborg 2001 blir tvärtom slutet på en tid av hopp och framgångar för den globala rättviserörelsen. Bara tre månader efteråt sker terrorattackerna 11 september 2001 och det fönster som varit öppet stängs nu helt.
Alla debatter om globala rättvisefrågor ersätts med debatter för eller mot krig. Alla de mer avancerade resonemangen om de globala institutionernas uppbyggnad, förhandlingsmetoder och brist på insyn ersätts av möjligheten att vara med eller mot president Bush. All den mångfald av kunniga aktivister som kallats in för olika frågor i globaliseringsdebatten, varav en majoritet varit kvinnor och många varit från Syd ersätts nu av män som är experter på krig och tortyr. Kvinnorna försvinner, rösterna från Syd, som varit ledare, organisatörer, levande goda exempel byts återigen mot offer, de bombade, de flyende. När den arabiska kvinnan syns på bild efter 11 september är det för att hon skriker.
Det stängda fönstret har underlättat historieskrivningen av Göteborg 2001 som en kravallsituation, där upplevelsen av helgen snarare än dess politiska kontext är värd att studera. Men ett fönster stängs inte för alltid. Det senaste året har det återigen ställts på glänt. Brunkolsfrågan, Panamapappren och TTIP är alla frågor som går som i repris.
De har haft sina föregångare. En av Attac-rörelsens viktigaste frågor var just att förbjuda skatteparadis. Etablissemanget sade nej, det var svårt, nästintill omöjligt och skulle ändå inte ha någon effekt. Idag verkar det vara realpolitik att försöka, och häromveckan gick IMF äntligen ut och erkände: vår nyliberala politik har misslyckats. Nu är det plötsligt IMF som propagerar för skuldavskrivning i exempelvis Grekland.
På nätet ser jag en bild på Julia Norman i sin vita skyddsoverall som påminner mig mer än något annat om händelserna i Göteborg 2011. Hon samordnar de svenska aktivisterna i aktioner mot Vattenfalls brunkolsbrytning. Trots att svenska regeringen i så fall bryter mot åtaganden de precis har gjort på klimattoppmötet i Paris, trots att det är ett beslut av gigantiskt negativa proportioner för miljön, så ska Vattenfall sälja sin brunkolsresurs till tjeckiska riskkapitalbolaget EPH istället för att göra det enda som är klimatvänligt och klokt - låta det vara kvar i marken.
Julia ser glad ut. Hon är en av många händer som öppnar fönstret igen.
Stadsteatern tisdag
15-årsdagen av Göteborgshändelserna uppmärksammas på tisdag med en heldag på Göteborgs stadsteater.
På programmet bland annat dramatiserade bussturer, radioteater, seminarier, dokumentärer ...
