Det börjar på ett tak någonstans i Los Angeles, med utsikt över hela den suddiga natthimlen. Och slutar med en känsloladdad punkspelning på klubben Debaser Medis i Stockholm.
Däremellan befinner vi oss i ett pulserande nu: dras med på en musikalisk och känslomässig resa där regissören Alexandra Dahlström tillsammans med Cissi, Lisa och Rebecka i gruppen Vulkano kompromisslöst kräver allt genast. Här formuleras radikala sanningar om livet och systerskapet som jag kommer att bära med mig länge.
Det här är en film utan filter, som vibrerar av närvaro och intensitet. Ett slags dokumentär variant av Coco och Lukas Moodyssons film Vi är bäst (2013) om ni så vill. Fast här är tjejerna tio år äldre och bandet de startar, Vulkano, uppstår i spillrorna efter gruppen Those dancing days. En framgångssaga som till slut mest handlade om prestation och ångestframkallande krav.
I nya replokalen släpper Vulkano istället fram spelglädjen med mottot: ”fuck you boxen, jag vill inte vara någon jävla good girl!”
Regi-debuterande Alexandra Dahlström, som slog igenom i Fucking Åmål, må ha gjort en spretig, grovkorning, ibland lite väl intern film som rastlöst rör sig framåt. Ändå fångas här en musikalisk energi när den tar sig som mest vilda utlopp.
I slutändan bejakas också den konstnärliga skapandeprocessen. Vi bjuds in till den bästa sortens musikfest med plats för både tvivel, uppbrott och försoning. Precis som i Sini Andersons dokumentär The Punk Singer (2013) om Riot grrrl-aktivisten och punkikonen Kathleen Hanna är musiken för Vulkano-trion lika mycket tillflyktsort som livsstil och erbjuder oanade möjligheter.
Det handlar om att få känna sig som en häxa tillsammans med sina närmaste tjejkompisar: hämta kraft och kreativitet i varandra. Våga känna tillit. Och se varandras styrkor istället för svagheter.
